Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Man ska aldrig räkna ut en taggad stridshingst


Jag lyssnade på partiledardebatten i riksdagen i veckan. Det var fascinerande att höra två så olika verklighetsbeskrivningar.

Annons

Det röda lagets Mikael Damberg (S) målade upp utbredd arbetslöshet, en skola i förfall och ett land som slits isär. Det blå lagets Fredrik Reinfeldt (M) berättade om hur bra allt är, hur det byggs och jobbas. Så här olika lär det låta ända in i september-kaklet. Valrörelsen blir en hård strid om verklighetsbeskrivningen.

Vem vinner? För att vinna regeringsmakten i Sverige behöver man vinna storstäderna och mitten, alltså medelklassen eller det som ibland kallas den ”samhällsbärande klassen”, som består av friska, aktiva, resursstarka och opinionsbildande grupper (så beskrivs de av en och annan statsvetare). Socialdemokraterna har historiskt vunnit deras röster genom att bygga en allians mellan medelklass och arbetarklass: det sociala skyddsnätet har fångat upp alla, alla får bo i allmännyttan, samma lika barnbidrag och skolor och så vidare.

Alliansens stora politiska projekt har varit att bygga om mittfältet och skapa en uppställning där medelklassen snarare allierar sig med överklassen: äger sitt boende, köper RUT-tjänster, äter ute och sneglar mot Solsidan för att det ligger inom räckhåll.

Just nu ser det mörkt ut för Reinfeldts lag och har gjort så ett bra tag. Däremot visade onsdagens partiledardebatt att man aldrig ska räkna ut en taggad stridshingst. Efteråt skrev Aftonbladets Lena Mellin inte bara att Reinfeldt var i toppform, utan liknade honom till och med vid stålmannen(!).

Men skillnaden mellan stålis-Reinis och den håglösa statsminister vi fick se i ÖP och Mittmedia i veckan, är slående. I den här tidningen fick han frågan om att flytta statliga myndigheter till norra Sverige, och tacklade den som om han inte kunde ha brytt sig mindre. Svaret ”Jag tycker inte alltid att de historiska exemplen har varit helt lyckade” är politiska för ”nej, varför då?”.

Egentligen borde man inte bli förvånad. Svaret speglar Moderaternas politiska projekt att bygga om mittfältet. För när statliga arbetstillfällen försvinner från landsbygden, eller när företag centraliserar sina huvudkontor för den delen, är det inte bara jobb, utan stora delar av en särskild samhällsklass som tvingas lämna; det är högutbildade, tjänstemän, akademiker – medelklassen, helt enkelt.

I Reinfeldts värld är ju det bra, eller i alla fall inte dåligt, om de klustrar ihop sig i de delar av landet som bygger, jobbar och mår gott. Då kommer de närmare den verklighet som statsministern vill att de ska se. Och då vinner han.