Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: När mod inte alls är vad man tror

När jag studerade freds- och konfliktkunskap i Umeå i slutet på 1990-talet var det en lärare som hade jobbat fram en egen teori och som han brukade marknadsföra på sina lektioner.

Den gick ut på att ifrågasätta synen på människan som en trygghetssökande varelse.

Han menade att fred, jobb, grannsämja och mat på bordet visserligen får oss att må bra, men att det riktiga välbefinnandet infinner sig först när vi blir osäkra på om vi kommer att få behålla det.

Att vi vill ha fred men att vi, när vi väl har det, behöver ett krigshot för att verkligen kunna njuta av den. Ja ni fattar.

Personligen tyckte jag väl mest att det lät som ett beställningsjobb från någon arbetsgivarorganisation, men resonemanget har ändå varit nyttigt för mig. För det har fått mig att reflektera en hel del över hur jag själv fungerar. Och vad trygghet egentligen är för något.

Som infödd skandinav sprungen ur ett av världens mest privilegierade samhällen var trygghet en så självklar sak för mig att jag kunde unna mig att avstå den.

Den inställningen fick följder. För ju mer jag utsatte mig för ovissheten och klarade mig helskinnad, desto mer trivdes jag med den. Och ju längre jag höll på, desto svårare blev det för mig att uppskatta trygghet.

Så fort det började infinna sig någon enformig sorts rutin i livet bröt jag upp och bytte stad, land eller kontinent, ibland med bara någon dags varsel. Följden blev att jag flyttade kors och tvärs över världen, ibland flera gånger per år, och varje gång jag landande i ett nytt sammanhang började nedräkningen till nästa uppbrott. För det var vid uppbrotten jag kände att jag levde. När jag utan pengar eller kontakter kunde ge mig ut i något helt nytt och okänt, där jag behövde vara smart och på hugget för att klara mig.

I vissa fall tog det sig extrema uttryck, från att jag försatte mig i väldigt farliga säkerhetssituationer till att jag vägrade ta malariaprofylax eller koka dricksvatten om inte lokalbefolkningen gjorde det. Vilket var urbota dumt givetvis men ändå helt i linje med vad min spänningssökande hjärna behövde.

Jag kom till ett ställe, hittade sysselsättning, blev uttråkad och drog. Det var så jag funkade i ungefär sjutton år och under hela den perioden upplevde jag verkligen att det var trygghet jag hade problem med. Och när jag tröttnade på att flänga runt kunde jag ändå inte förmå mig att sluta, vilket gjorde de sista åren till en pina.

Det var då, när jag beklagade mig över det, som en kompis här hemma vände på resonemanget.

Hon kallade mig för trygghetsknarkare och sa att jag var lika rädd, om inte räddare, för nya saker än vad många andra var.

Jag blev minst sagt förvånad.

Men om min trygghet ligger i konstant förändring så är det ju kringflackandet bara ett enda långt och enkelt bejakande av det. Det är definitivt inte mod.

För mig, menade hon, skulle en äkta utmaning vara att bli bofast och ta mig an den där vardagslunken som jag var så rädd för. Mod vore att motstå driften att sticka så fort det blev tråkigt och i stället försöka hitta glädje och stimulans i det vardagliga.

Ibland är mina vänner så kloka att det svindlar för mig.

För visst kan det ligga något i den där teorin som min gamle universitetslärare försökte lansera, men det är definitivt aldrig så enkelt.

Alla har vi våra trygghetszoner men de är i hög grad individuella. Och bara för att de är i dem som vi är mest bekväma behöver de inte nödvändigtvis vara det som är bäst för oss, eller andra i vår omgivning.

Visst kan det vara modigt att hoppa fallskärm, ingripa i slagsmål eller köpa en enkelbiljett till Mongoliet, om det är saker man egentligen är rädd för.

Men de står sig lätt mot det som krävs för att våga inventera sina egna rädslor och brister för att kunna göra konstruktiva livsförändringar.

Folk kommer kanske inte att berömma en för det på samma sätt som de berömmer en bakåtvolt. Men ju mer man vågar expandera sin trygghetszon här i livet, oavsett vad den består av, desto större är chansen att man kommer att trivas med tillvaron.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om att få perspektiv på sina egna lidanden: Konsten att jämföra sig med folk som har det värre.

Om brustna förhoppningar: När nyåret inte blir som man hade hoppats.

Om att vara mellanchef: Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om att rusta sig för livet: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se