Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: När nyåret inte blir som man hade hoppats

I dag tänkte jag ta er femton år tillbaka i tiden om ni ursäktar, för jag har en liten historia om förväntningar kontra utkomst när det gäller nyårsfiranden.

Det var slutet på 1999, ett nytt millennium stod för dörren och västvärlden befann sig i en sorts kollektiv extas. Hela året hade media peppat för ögonblicket, folk planerat spektakulära fester och experter varnat för millienniebuggen som skulle förstöra alla datorer i hela världen. Stämningen runt om det var liksom febrig av lycksaligt höga förväntningar inför den där sekunden då det nya årtusendet skulle börja, blandad med lite oro för hur det skulle gå dagen efter då kärnkraftverken skulle explodera eftersom alla datorer slutat funka.

Nåväl, jag var också väldigt ivrig. Problemet var att jag befann mig i Indonesiska Västtimor på ett människorättsuppdrag och där var det just ingen som brydde sig. Inte för att de inte höll koll på kalendern eller så utan mest, tror jag, för att deras definition av kvalitetstid inte var att bli dyngfulla och springa runt och skrika.

Tills slut blev det så att jag hängde på en lokal aktivist till hans hemstad på ön Flores över storhelgerna. Lite besviken var jag, eftersom jag insåg att skulle bli sittande på en pall bland folk som inte brydde sig under millenniets sista vecka medan polarna här hemma skulle dansa runt och skratta mot himlen.

Och mycket riktigt blev det långt ifrån vad jag hade hoppats.

Här kommer en punktlista över saker som hände.

• Killen jag hängde på visade sig vara en slags spirituell ledare och tog med mig på sin årliga vandring runt traktens fattiga bergsbyar, där han presenterade mig som en gäst från landet där solen aldrig går ner (vilket fanns i traktens mytologi och kanske inte heller var helt osant).

• Jag deltog aktivt i otaliga traditionella ceremonier där det offrades till förfäder och bads till (kyrkans) Gud om vartannat. Jag svimmade under en, vaknade i famnen på en farbror och fick uppmuntrande ord om att förfäderna precis visat att de gillade mig.

• Jag fick en allergisk reaktion av en slags tuggtobak som visade sig innehålla nötter, men repade mig.

• Jag blev erbjuden en doktorandtjänst som kulturantropolog som gick ut på att bo kvar och dokumentera öns sedvänjor.

• Jag blev erbjuden att bli svensk kontakt för en gerillagrupp som stod i begrepp att förklara Flores självständigt. Kina var redan på deras sida sa de men de behövde kontakter över hela världen för det som komma skulle.

• När nyårsaftonens dag kom fick jag delta i en ritual på en bergstopp tillsammans med de äldste för att skingra regnmolnen som hotade att glida in över festplatsen (vilket funkade utmärkt).

• Jag blev meddragen i en ceremoniell krigsdans där folk klättrade på pålar och viftade med svärd.

• Jag blev, liksom alla andra, överrumplad och förlägen när den katolske prästen plötsligt stormade in i ceremonin och med indignerat hög röst förklarade att det vi höll på med var djävulens påfund.

• Jag övertalades att hålla tal inför hela församlingen, som kompisen översatte, men minns inte ett dyft av vad jag sa.

Vid skymningen gick alla hem eftersom det inte fanns elektriskt ljus uppe i bergen och när det bara återstod minuter av det mest händelserika millenniet i mänsklighetens historia. När extasen nådde sin absoluta klimax i festlokaler längs hela den asiatiska longitud vi befann oss på, så gick jag och polaren längs en väg nere i staden igen.

Jag sa något i stil med att "coolt att alla tjejer flirtar med mig".

"Dom flirtar inte, dom är bara trevliga", svarade kompisen.

Vi passerade två män som satt på en mur och småpratade. Polaren hörde vad de pratade om och frågade "redan?"

"Japp", svarade en av männen och sedan fortsatte vi att gå tills vi kom hem och där sa vi godnatt och lade oss.

Och så började millenniet för min del. Inte sittande på en pall som jag hade befarat, utan gående längs en väg. Men å andra sidan är det väl bara att acceptera att allt inte kan bli som man hoppats varje gång.

För det behöver inte nödvändigt innebära att det blir sämre.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om att vara mellanchef: Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se