Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: När ska vi sluta räkna fettveck?

”Många gör vad som helst för att bli smal. Allt för att se ut som en mager Barbie eller uppumpad Ken”, skriver Sara Ottosson.

Annons

Antal gånger jag har speglat mig senaste veckan: 300.

Antal gånger jag har vägt mig senaste veckan: 4.

Antal artiklar jag sett om dieter den här veckan: 30.

Antal helger det senaste året då jag har tänkt bli nyttig den kommande måndagen: 49.

Antal genomförda nyttiga veckor: 4, eventuellt 5.

Denna måndagsmorgon skiljer sig inte mycket från andra måndagar. Jag är målmedveten och övertygad. I dag ska mitt nyttiga liv börja. Jag släpar mig upp ur sängen, granskar kroppshyddan i spegeln, ställer mig på vågen för att få domen.

Oftast visar den samma som måndagen innan, varken bättre eller sämre.

Fan.

45 minuter senare står jag dränkt i högar av vad som i början av morgonen var innehållet i min garderob. I dag är en sådan dag då det känns som jag väger 200 kilo och inte en enda tröja passar. Så i stället för att styra mina steg mot skolan pulsar jag vidare i klädhögarna.

Jag byter om till de 35 klädalternativet, speglar mig, granskar, suckar, gräver vidare för att sedan repetera allt igen. När jag tänker på mitt beteende blir jag äcklad, skäms till och med. Vad skulle bli bättre i mitt liv om jag gick ner 3 kilon? Förmodligen inte ett dyft. Ändå så låter jag den nya kalorisnåla yoghurten åka rakt ner i varukorgen.

Den innehåller frukter som jag aldrig tidigare hört talas om, vetegräs och vitaminer. Låter varken gott eller trovärdigt. Men kanske kan det fungera.

Jag undrar när jag fick så ont om hjärnceller att jag inte förstår bättre? Och om jag nu skulle ha så få, är det inte dags att omprioritera?

Använda hjärnverksamhet till något vettigare.

Jag älskar mat och har en självdisciplin som kan lysa med sin frånvaro. Speciellt när det kommer till ätbara saker. Det gör att mina tankar oftast aldrig blir så mycket mer än tankar. Och tur är väl det. För till skillnad från mig finns det unga kvinnor, små pojkar och gamla tanter som gör vad som helst för att bli smal. Allt för att se ut som en mager Barbie eller uppumpad Ken.

Varje dag kan vi läsa om nya träningstrenderna och dieter. Hur du ska äta, träna och tänka. Allt för att få den där rangliga kroppen som i dag kallas hälsosam. Oftast står det att 20 minuters träning ska räcka. Att man ska dra ner på kolhydrater och dricka grönt te.
Men detta är en stor myt. Vi vet alla att dagens idealkroppar byggs av något annat. De byggs av kvarlämnad mat på tallriken, bortförklaringar och självdestruktiva beteenden.

Oavsett om våra tankar endast förblir planer eller sätts i praktik, så tar det energi. Jag undrar när vi ska sluta spendera dagarna åt att räkna våra fettveck. I stället borde vi granska tidningarna, reklamerna och tv-serierna som först fick oss att tänka dessa tankar. För i slutet av dagen så vill jag att jag kunna njuta av en middag med mina närmaste vänner. Där ingen petar i maten för att sedan gå och spy upp det lilla som kom ner. Och om det betyder att de där 3 kilona blir kvar, så får de gärna vara det.

Det är sant att man inte blir tjock på luft men hur lycklig blir man?

--------------------------

Veckans plus:

Alperna. Jag jagar snö tio månader om året. Oftast är det inga problem om man bor i Jämtland. Men på hösten är det lättast att hitta bra snö i alperna. Underbara alperna. På morgonen beger man sig upp till minusgrader och snö. För att efter lunch åka ner till gröna träd och människorna i t-shirt. Nästan lite för bra.

Veckans minus:

Tidiga morgnar. Då menar jag riktigt tidiga. Under den senaste lägerveckan har väckarklockan ringt 05.10. Detta för att ta vara på morgonens minusgrader då underlaget snabbt blir dåligt. Men det är ingen fröjd att stiga upp då. Det ska gudarna veta.