Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Skidåkning eller cykling löser inte världsfreden

Förra veckan var det alpin världscup i byn. Det blev lite spännande med vädret men resultaten var väldigt goda. För mig som växte upp med att vi bröt lektionerna i lågstadiet för att kolla när Stenmark tävlade är det en sak som jag förundras över.

Annons

Varför kommer så få skidåkare i backen som publik? Många glider runt utan att ta notis om tävlandet. Vad beror det på? Är vi så bortskämda efter Ingemar Stenmark att det inte duger med att åkarna är bland de bästa och inte så helt överlägsna att seger nästan helt säkert är att vänta? Duger inte platser som 2, 3, 4? Har vi vant oss så vid framgångar att vanliga hederliga pallplatser inte är gott nog?

Kan det bero på att det är kvinnliga idrottare? I många idrotter är publiken avsevärt färre när det handlar om kvinnor. Jag minns inte siffrorna exakt men förra veckan skulle svensk damhockey kanske slå publikrekord och vi pratade knappt fyrsiffrigt. Så här i sviterna av internationella kvinnodagen skulle man ju frestas att luta åt den åsikten, och på kontinenten vore den säkert sann, men jag inbillar mig, kanske naivt, att vi i Sverige är stolta över våra kvinnliga idrottare, lika stolta som över våra manliga. Fast kanske klämmer skon lite där ändå? Jag förmodar att internationella sponsorer och arrangörer av världscupen lägger mindre pengar på damvärldscupen än på den manliga så kanske blir det mindre medietid och mindre reklampengar generellt och så bara råkar vi dras med, även här i byn?

Eller så är slalom en så överlägset mycket bättre publiksport på tv än live? Står man i backen är det kul att se hur duktiga åkarna är men endast ögat kan inte avgöra vem som kör fortast, för det behövs en rullande klocka. Dessutom får man ingen överblick. Jag vet av egen erfarenhet att om man står i målområdet så står man och dumglor på storbildsskärmen ändå till åkaren har tre portar kvar. Att försöka titta upp i backen är närmast meningslöst. Man är för långt bort och dessutom är backen fylld med staket, reklampelare och en massa människor så det blir ett gytter av allt.

Har alpin idrott på något sätt distanserat sig från rekreationell skidåkning? Vanliga människor åker aldrig bana, det finns ingen tävlingsverksamhet utanför skidgymnasier och ungdomsklubbar så gräsrotsåkare av Korpentyp är ickeexisterande. Som skidlärare kan jag ju inte heller låta bli att se skillnaden mellan lärare och tränare. Det är som att sporten bara handlar om professionella där de har en egen arena som mer och mer hamnar bortanför vanliga skidåkare. Fast så är det ju i många andra sporter också. Väldigt få bilförare har någon personlig relation till formell 1 och ändå är det en stor publiksport.

Själv tror jag det kan vara den satans musiken. Överallt ska den vara. Jag tänker på den som en ljudterror. Så fort det ska tävlas i något skruvas det upp gigantiska högtalare och sen blir det formgjutna spellistor och dunkadunka och som om det var nattklubb. Jag själv står inte ut. Men tyst behöver det inte vara. En gång var jag på löpartävling i alperna och där gick folk man ur huse för att kolla. Inte på starten med den jättelika musikanläggningen och hårdrocksdunk utan till målgången och blåsorkestern.

Nu kanske ni skrattar läppen av er, men jag tror, att vad varenda arrangemang i Åredalen som inte riktigt slår rekord i publikframgångar behöver är en blåsorkester. Det är mitt tips och sen jäklar blir det drag på torget! Så kom igen gott folk. Fram med trumpeterna!

Krönikan kommer från Åreidag.