Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

(Krönika till lördagsfliken, läggs ut lördag)I leken formas verkligheten och verkligheten formar leken

I min värld går solen upp i öster och ner i väster. Nästa morgon går solen upp igen. Alltid. Och varje gång det sker så vet jag att ännu en dag lagts till mina tidigare drygt 18900 dagar. Jag är glad för varje dag under solen. Kanske för att jag inte tar dem för givna.

Annons

Alltnog. Nu är det kväll och tid för barnpassning. Hur underbart!

Ett av mina barn-barn sitter på knäna i sitt rum tillsammans med sin mormor. Dockskåpet är kärleksfullt renoverat. Nya tapeter i vardagsrummet. Nymålat. Möblerna på plats, lamporna installerade. De små dockorna ger huset liv. Far ligger i soffan, mor står på balkongen. Någon är på toa.

Barnbarnet låter dörrar öppnas och stängas, dockorna vandrar genom rummen. Hon är tyst men jag ser hur hjärnan arbetar. I leken formas verkligheten och verkligheten formar leken. Hon prövar och utvärderar. Jag vet att i hennes värld är mycket annorlunda än i min värld. Alla kyrkor är morfars kyrka i hennes värld. Hennes mamma är min dotter. Numera accepterar hon den tanken, men den var inte lättköpt. Kompromissen är att på den tiden då dottern var en liten flicka, då var barnbarnet vuxen. I hennes värld. Vi får leva med den världsbilden ett tag. Mitt motförslag att på den tiden fanns inte du mottas med en tyst huvudskakning. Morföräldrarna ler lyckligt mot varandra över detta oerhörda. Utan att säga det så tänker vi nog bägge att tankar som dessa inte ens ryms i vår värld, och att hon kanske rentav har rätt. Att vi fanns innan vi fanns!

Vi räddas av kvällsfika vilken utgörs av mjölk samt det vackert dekorerade pepparkakshuset som mormor diskret dammar av innan det ställs på bordet. Barnbarnet är förtjust. På husets baksida finns skaparnas signum fastpräntade i vit kristyr. M och F. Morfar och barnbarn. Hon pekar belåtet och berättar vad där står och varför. Det är så man kan gråta. Men nå, hon river obekymrat väggen och karvar loss kristyren till smulor, lägger dem löst på pepparkaksväggen och konstaterar att där ligger vi innan hon låter sig smaka. För dig utgiven. Tänker morfar.

Efter fika kommer sockerruset och ytterligare en stund senare själva kvällsfriden. När hon somnar så är det i fullständig ro och trygghet. Solen går upp och den går ned. En dag läggs till de andra. Ikväll, kära barnbarn, tar vi hand om dig. I en okänd framtid kanske du tar hand om oss. Då kommer vi att lägga våra liv i dina händer. I fullständig ro och trygghet.