Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Vatten – en mänsklig rättighet

Jag tittar skeptiskt ner i muggen. Innehållet borde enligt all konvenans vara kristallklart, men har en vagt beige ton.

Annons

Det är oklart huruvida detta beror på vätskan i muggen eller på faktumet att det nog var några dagar sedan denna mugg såg diskmedel. Jag hoppas på det senare, tar ett djupt andetag och sveper innehållet i ett par snabba klunkar.

Antagligen har jag alltid, på ett teoretiskt plan, insett att tillgång till rent vatten är en av de allra viktigaste mänskliga rättigheterna. Självklart har jag även varit medveten om att denna rättighet förvägras många människor över hela världen, med fruktansvärda konsekvenser som följd.

Men jag kan inte påstå att jag verkligen förstått det här med vatten. Vi i Sverige generellt och Jämtland specifikt är otroligt bortskämda – inte bara har vi i princip alltid tillgång till rent vatten, detta vatten levereras till oss tempererat exakt som vi önskar och det smakar varken klor eller avlopp utan underbart gott.

Den enda gång i mitt liv som systemet har fallerat, då de omtalade cryptosporiderna attackerade våra ledningar, upplevdes det hela nästan som ett skämt. Så surrealistiskt ansågs det att vi jämtar för en gångs skull tvingats dricka vatten som gjort oss sjuka.

Nu står jag där på landsbygden i Zambia, framför en vattenkran kopplad till en odefinierad källa, och känner mig som ett fån. Utanför fönstret bränner solen för sjätte månaden i rad – det är ungefär en månad kvar till årets regnperiod och vattenförråden håller på att sina.

För att jag ska få dricka mina rekommenderade två liter om dagen har mina rumskamrater lovat att avhålla sig från att duscha varannan dag. Jag har ingen aning om vad som bor i vattnet som jag nu erbjuds men jag vet att mitt enda alternativ är att promenera nio kilometer till närmsta affär, ett företag som i den trettiofemgradiga värmen inte känns lockande.

Jag dricker. Det smakar fördjävligt och jag blir sjuk. Andra gången går det bättre och efter några dagar har jag vant mig. Det här vattnet är inte farligt, bara äckligt och pissljummet. Antagligen hör det till gräddan av vatten i världen, eftersom det släcker törst utan att leda till allvarlig sjukdom.

Jag menar inte att det är fel att vi i Sverige har en sådan god tillgång till vatten. Men jag tror att det skulle vara nyttigt, i alla fall för mig, att tänka på att bara för att vatten är en mänsklig rättighet så är det inte en självklarhet. Bara för att vattnet alltid finns där när vi vrider på kranen betyder inte det att vatten är något vi bara kan ta för givet. Så nästa gång du är sugen på ett glas vatten, ta fram ditt finaste kristallglas, häll upp, begrunda genomskinligheten, njut av kylan och smaken.

Skog och malm i all ära, men vårt vatten är kanske den viktigaste naturresursen vi har och det förtjänar att uppskattas.