Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Vi måste prata för att bryta tabun kring självmord

Annons

Det har gått några veckor nu.

Vi sa att vi skulle prata men det har inte blivit av.

Nätterna är ljusa, löven har slagit ut och studenterna är i full blom på gräsmattan utanför mitt sovrumsfönster. De sjunger om sin lyckliga dag.

Men det var ju inte om de lyckligaste av dagar vi skulle prata.

Och inte om de ljusaste av nätter.

Dem minns man ju inte när svärtan breder ut sig, framför en och bakom en, och det inte går att se hur långt det är kvar till kanten, om vi är på väg framåt eller bakåt, uppåt eller neråt, om vi halkar och faller eller kanske håller på att kravla oss upp och ut.

Vi sa att vi skulle prata när filmskaparen och journalisten Malik Bendjelloul tog sitt liv för tre veckor sedan.

Jo, vi sa att vi skulle prata, måste prata, måste våga sätta ord på det allra svåraste, på smärtan där.

Jag tror att vi sa det när skådespelarna Johanna Sällström och Emil Forselius tog sina liv också, och brottaren Mikael Ljungberg.

Vi säger det varje gång vi noterar att självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år i Sverige och den näst vanligaste för kvinnor inom samma åldersspann.

Och vi säger att vi måste prata för att bryta tabun kring självmord och depressioner – men vi gör det aldrig.

Det är ju så svårt att finna orden, så svårt att förstå.

Eller så förstår vi precis, åtminstone några av oss – och det är därför det är så svårt.

Vi har själva känt den brännande tomheten breda ut sig i bröstet någon gång i våra liv och skäms måhända för det, vill inte oroa någon, eller inte peta i det nu, om det var länge sedan. Då kanske det kommer tillbaka, tänker vi. Det är ju så lätt att tänka så.

För att stänga de där skrålande studenterna ute nattetid lyssnar jag på en enligt ljudboksappen Storytel 53 timmar lång biografi om Winston Churchill.

Han kallade sina depressioner för "black dog".

Det är nog en framkomlig väg, tänker jag.

Kanske Svarta hund på svenska, ungefär som Röda hund.

Något vi alla kan drabbas av men inget som smittar eller förvärras av att vi pratar.

Tvärtom, tror jag – kanske lindras något om vi förmår erkänna att den svarta hunden finns hos oss ibland. Att vi hört den skälla långt bort i fjärran eller känt den blöta nosen i knävecken, att den följt oss på promenaden eller suttit och tiggt vid matbordet, mitt ibland oss, fastän vi försökt att inte låtsas om den.

Att den faktiskt lommade iväg till slut, när den fått nosa på oss och vi kliat den på halsen en stund.

Ja, kanske är det just nu, i de ljusaste av nätter, som vi måste våga prata, innan mörkret blir outhärdligt för ännu en ung människa.