Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kicki Gustafsson: Efter vinylskivans comeback är det nu dags för kassettbandets återkomst

Annons

Under de senaste åren har det knappt funnits en enda film eller tv-serie där inte någon av rollfigurerna tar fram en vinylskiva och omsorgsfullt lägger den på skivspelarens tallrik.

Rent visuellt ger det förstås en tydlig och elegant bild av någon som lyssnar på musik. Personen framstår som en konnässör, någon som gör ett mycket aktivt och bildat val. Kanske är det något klassiskt från Deutsche Grammophone med en inspelning där Herbert von Karajan dirigerar Berliner Philharmoniker? Bachs Brandenburg concerto?

Att se någon plocka fram mobilen och trött trycka på Spotifys "Hits idag"-lista är vid en jämförelse totalt osexigt och signalerar att här har vi en fullständigt okulturell människa som förmodligen är seriemördare också.

Märkligt nog ökar nu även försäljningen av kassetter, vilket känns obegripligt.

Att vinylskivan syns så flitigt i populärkulturen beror förstås på att försäljningen ökat de senaste åren, även om det måste betraktas som en relativt smal trend – den stora massan föredrar att lyssna digitalt.

Märkligt nog ökar nu även försäljningen av kassetter, vilket känns obegripligt. Tekniksnobbar som argumenterar för att vinylskivans ljudåtergivning är överlägsen den digitala, kan omöjligt hävda att kassetten har något att tillföra på det området – snarare tvärtom.

Ändå blir i alla fall jag lite glad över den här nyheten. Min bandspelare spelade en oerhört viktig roll i livet ända fram tills jag var minst 25 år, och ett 12-pack med kassettband var länge en stående punkt på alla önskelistor.

Jag kan fortfarande känna ångesten som grep tag i hjärtat när en äldre kusin oväntat berättade att kassettband avmagnetiseras med tiden – svävade alltså min bästa blandat pop-kassett med omistliga hits från Poporama 1976 i fara?! Hur skulle jag då ta mig igenom livet?

Ibland hade det tunna bandet blivit så hopknycklat att en knut uppstått som måste avlägsnas med sax.

Och vi är många generationskamrater som minns smärtan i bröstet när bandet trasslade sig och kassetten inte var sammanfogad med små skruvar utan lim. Då gällde det att med en kirurgs stadiga händer försiktigt, försiktigt bända upp hårdplasthöljet utan att det sprack.

Ibland hade det tunna bandet blivit så hopknycklat att en knut uppstått som måste avlägsnas med sax. Sedan måste man precisionsklippa fram smala tejpbitar som applicerades medan man höll andan – det fick inte bli snett. En väl utförd operation ledde visserligen till att favoritlåten miste kanske 16 dyrbara sekunder, men det var smällar man fick ta. Huvudsaken var att bandet var räddat!

Förutom tejp, sax och pytteliten skruvmejsel var även den sexkantiga blyertspennan i trä ett helt oumbärligt verktyg i tonårsrummet. Pennans bakände passade perfekt i de små drivhjulen när bandet skulle vevas på rullen.

Ack ja! Nog känns det väl ändå som att millenniegenerationen har gått miste om något ovärderligt och karaktärsformande?

Säkert finns det många andra exempel på retroteknik som kan vi vänta oss framöver. Jag är beredd att satsa en tjuga på att den fasta telefonin gör en comeback, eller åtminstone någon form av telefon som har en bestämd plats i hemmet och som saknar samtliga funktioner utom just telefonsamtalen. Inga sms, inga sociala medier, inga appar, ingen gps. Bara telefoni.

Bättre då att helt avlägsna ringfunktionen från mobilen och skaffa en särskild apparat för det!

Den yngre generationen är redan på väg dit – många uppfattar det som ohyfsat att ringa upp utan att först ha kommit överens om via ett meddelande om att det går bra. Ett samtal utan överenskommelse tas som ett tecken på att något dramatiskt som en bilolycka har inträffat. Bättre då att helt avlägsna ringfunktionen från mobilen och skaffa en särskild apparat för det!

En annan trend som jag spår ska dyka upp i Ikeakatalogens vardagsrum är en 24 tums tjock-tv med tillhörande videobandspelare. Minns ni skammen när man glömt att spola tillbaka filmen och videouthyraren snörpte på munnen? Den är den man hoppas få uppleva igen i en film där George Clooney har huvudrollen.

Eller vad sägs om en brittisk deckare där polisen spårar mördaren genom att triangulera platsen för hans faxmaskin?

Tyvärr saknar jag riktiga hipsters i min direkta omgivning, men jag vill ändå här tipsa om att handskrivna pappersbrev kan vara det mest sublima sättet när man på allvar vill diskutera skägg, naturviner och surdegsbröd. Och man slipper bli avbruten mitt i en djuplodande tankegång. Go for it, säger jag.

En riktigt Glad Retropåsk önskar jag er!

Tidigare krönikor:

Våren är här nu! Jomen, allvarligt – det är så!

Den här krönikan handlar inte om Daniel Kindberg. Inte ett endaste dugg!

Vill du slippa skuld och skam är det nog bäst att avstå från semlan

Annons