Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att riva ner ikonen Slas

/
  • Nils Claessons debutroman Blåbärsmaskinen, som handlar om pappa Stig Claesson, Slas, kommer ut i dag. Foto: Ruin

Nils Claesson
Blåbärsmaskinen
Ruin
Sårigt

Annons

För några år sedan gav en av Aksel Sandemoses söner ut en sorts biografisk minnesbok.

Där tog han heder och ära av sin mytomspunne far, framställde honom som en hänsynslös tyrann och suput i en sorts länge framvärkt hämndakt.

Kerstin Ekman påpekade i en principiellt tänkvärd recension att oavsett hur riktig en sådan bild än är för de anhöriga behöver ”sanningen” om författarens person inte påverka bedömningen av verket ett enda dugg.

Storartad litteratur behöver inte solkas av hur upphovsmannen varit privat.

blir aktuella av Nils Claessons lilla och välformulerade roman Blåbärsmaskinen (Ruin) som utkommer i dag.

Han pappa var Stig Claesson – Slas – med en periodvis nästan mytologisk position i svensk samtida litteratur med odödliga berättelser om Yngve Freij, Henrietta och andra melankoliska mästerverk.

berätta om en efterhand alltmer alkoholiserad och småfeg hustyrann som återkommande sänkte sin hustru, spred kvinnoförnedrande elakheter omkring sig och som emellanåt hänsynslöst använde sin omgivning för att berättarapparaten ”blåbärsmaskinen” skulle få ständig näring av nya iakttagelser.

Vi får veta hur han i åratal bedrog sin hustru och hur Nils kände sig nedtryckt av pappans elaka omdömen och långvariga bortovaro ur hemmet.

Ja, vad ska man säga?

föräldrar är numera avlidna, den frånskilde Slas avled i fjol och oavsett om hans syskon skulle vara av annan uppfattning har sonen all rätt till sin minnesbild.

Jag kan inte hävda att den i någon del skulle vara falsk.

Men jag kan inte heller påstå att hans sorgliga historia i grunden förändrar min uppskattning av Slas ofta genialiska brottstycken ur en typisk svensk verklighet.

ovanligt mycket om vardagliga misslyckanden och rader av lätt komiska figurer som i sin tragiska tafflighet påminner om var och en av oss när ingen annan ser på.

Nils Claesson har inga problem med att medge sin fars stilistiska mästerskap eller skarpsynta blick för det väldigt svenska vemodet.

Han vill bara berätta att Slas inte alls var något helgon, utan ofta något helt annat.

Det hindrar inte att hans pappa skrivit några av de bestående mästerverken i svensk litteratur.

Mer läsning

Annons