Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bländande bra av Veronica Maggio

/

Musik. Den här gången vet jag faktiskt inte var jag ska börja. Kanske kan jag berätta om artisten Veronica Maggio, hennes historik, var hon började och var hon står nu.

Annons

Den enorma utveckling hon gick igenom från sitt första album till sitt andra. Och hur jag har lyssnat på det senare – ”Och vinnaren är…” – ungefär 200 gånger. Det är en gångbar, klart estimerad siffra och inget jag bara slänger till med. Tvåhundra.

spelar egentligen någon roll. Inte i kväll, inte när Veronica Maggio kliver på O’Learys lilla scen och skiner på oss alla, försätter oss i trans. Även om jag bara hade hört henne en av de där 200 gångerna hade jag fortfarande stått här och famlat. Blicken fäst på henne, jag vågar knappt blinka.

Hon är så jävla imponerande. Respektingivande, skicklig, snygg, begåvad, sexig, förtjusande. Det är en eld som tänds när hon sjunger inledande ”Vinnaren” och gör skäl för låttiteln med sina självsäkra rörelser. Och det brinner intensivt och lekfullt ända fram till sista extranumrets toner har ebbat ut.

Det band Maggio har tagit med sig är rent fenomenalt. De förvaltar Kihlens redan briljanta produktioner från ”Och vinnaren är…” så väl, så väl. Sedan bygger de vidare på dem – förlänger, lägger till små solon här och där och ständigt bara förändrar och förbättrar. Deras talang märks inte minst då de förvandlar de ofta rätt platta spåren från första skivan ”Vatten & bröd” till något helt annat, man luras nästan att det är nya låtar.

en hel del att göra med Veronica också. Borta är den tvingat ljusa rösten hon allt som oftast antog på debutskivan – nu sjunger hon i stället ut med en sådan kraft i rösten att fönstren skallrar. Åtminstone känns det så. ”Havanna mamma”, ”Nöjd?” och till och med ”Dumpa mig” får helt nya liv.

ett bländande set av låtar och går av scenen börjar publiken nästan direkt det sedvanliga ”en gång till”-köret. Fast den jämtländska versionen med ett å framför. Å en gång till, å en gång till, å en gång till. Veronica Maggio med band kliver på och spelar två extranummer, ett av dem är världsomvälvande vackra ”Jajaja” och här vet jag inte vad jag ska säga. Hon är så bländande bra, rent hypnotiserande. Jag är alldeles förtrollad.

Mer läsning

Annons