Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Styvt språk ger klen tröst

BOK: Martina Montelius roman förpackar obotlig ensamhet i ursinnig språklighet.

Annons

Martina Montelius.

Vissa böcker, filmer, artister skänker en särskild sorts tröst – upplevelsen av att jag är inte så ensam som jag trodde. Det finns åtminstone en själ där ute som delar mitt sätt att se på eländet, en tvilling i känslan och tanken.

Trots allt finns det ett vi som kan bilda en bräcklig liten front mot dom.

Jag kan inte säga att Martina Montelius nya roman har något alls att komma med på det området. Den är så himla ensam för sig själv, så tillspillogiven att jag bara vill ta den i famnen och sitta och stryka den över håret tills den somnar.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Fast vad den skulle hata mig för det. Den skulle bita mig i kinden. Jag tycker mycket om den, men den tycker inte alls om mig.

Romanens 32-åriga Rakel har upplevt den där trösten, men också mist den. För två år sedan förlorade hon sin själsfrände Mariusz till döden, den mest banala av naturens alla banala naturligheter, och ingenting kan fylla det hålet.

Inte Grüber, pojken som hon är personlig assistent till och som brukar börja skoldagen med att slå henne. Inte Brophy, den lättsamma brevvännen vars korrespondens svikit hennes förhoppningar redan innan de tagit form. Och definitivt inte kollegorna på friskolan: ”den ständigt sörplande” rektorn Muriel, hennes ”på ägglossningstester evigt pissande väninna Åsa” och den ”av lättare likstank omvärvde Åke”.

För att ”möblera intigheten” framföder Rakel ur bröstbenet en stor, vit hinnansamling. Hon älskar den av den enkla anledningen att den är naturvidrig, en avvikelse. Av samma skäl gillar hon sjukhus, eftersom man där håller kroppar vid liv ”under fullständigt orimliga omständigheter”.

Som roman är ”Ibland är man lessen ibland är man glad” mer punkt – eller svart hål – än kurva; en beskrivning av ett tillstånd snarare än en utvecklingsberättelse. Allt finns med från kapitel 1, och även om inget förloras på vägen (eftersom inget finns att förlora) så tillförs inte heller något. Texten matas ut i konstant takt från första sidan till sista, och trots att Rakels inre monologer ibland saxas med Åkes så är det samma röst, samma perspektiv som utgjuter sig.

Hinnansamlingen förvandlas till barnet Rosalie och blir sedan åter till hinnor. Brophy svarar lamt och otillfredsställande. Åkes vardagliga fascism är orubbad. Allt rinner ut i sanden, har redan runnit ut, inte ens döden kommer, den bara står där i hörnet och vill bli sedd.

Det där verkar väl inte så muntert, men det är faktiskt en oerhört rolig bok. Den lite entoniga kompositionen inhyser en ursinnigt generös språklighet som inte bangar för någonting. Det gör ”Ibland är man lessen ibland är man glad” till en paradoxal upplevelse: å ena sidan går den till ytterligheter för att hålla distansen till läsaren, å andra sidan går den lika långt för att skämma bort en.

Jag lägger ifrån mig den och tänker att alla har rätt till sin inneboende fulhet. Och kanske finns det något slags tröst i det. Även om jag fortfarande är precis lika ensam.

LITTERATUR

Martina Montelius

”Ibland är man lessen ibland är man glad”

(Atlas)

Mer läsning

Annons