Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bok: Hjärtat var gott, men själen stod i lågor– Crister Enander läser Majken Johansson

Litteratur
Majken Johansson
“Otroheten och andra dikter”
Förord & kommentarer: Paul Tenngart
ellerströms

Annons

Hinnan som håller ihop hjärtat brast. Alltför mycket blod hade hennes hjärta pumpat under såväl de goda åren som de onda tiderna. Vad som till slut dödade Majken Johansson – född 1930 i Malmö – vid sextiotre års ålder var inte blodet. Det var inte i första hand hjärtat som gav upp. Hinnan kring hjärtsäcken sprack och höll inte längre samman hjärtat. Orsaken var all sprit hon hade hällt i sig.

Majken Johansson.

Ångesten drev henne. Hon var känslig, kände sig utsatt och oförstådd. Klassresan hon genomgick var svår – i Lund var hon en lysande stjärna, en poet av det intellektuella, halvcyniska och rappa slaget. Men spriten – som nu flödade ännu ymnigare än under tonåren i Malmö – gav själen näring åt den svettigaste ångesten.

Så trampade Majken Johansson vidare genom själens mörka nätter. Hon var, i sina egna ögon, en av de förlorade. Annars marscherade hon snart för Gud. År 1956, då hennes livs stora kärlek Solveig Borg efter ett års samlevnad sköt sig själv, gick hon med i Frälsningsarmén. Livet var en ständig plåga, ångestattacker och mentala sammanbrott, som hon försökte döva med sprit och piller. Något sa stopp. Hon ville lämna det destruktiva livet och skapa sig ett annorlunda, ett innerligare och ärligare. Dessvärre lämnade inte de hånfulla smådjävlarna henne ifred. De brydde sig inte om att hon efter flera år på krigsskolan nådde kaptens grad i Frälsningsarmén. Snarare verkar det – antyder hon själv med en av sina ironiska ”Majkenismer” – som om Djävulen är förtjust i just uniformer.

I den samling av opublicerad lyrik som nu kommit ut med titeln ”Otroheten och andra dikter” är rösten ofta sprucken. Längtan efter lugn, att få slippa att vara ansatt och hemsök, är stark. Hon skriver nerifrån botten. Hon vill se ljuset. Hon vill bli omfamnad och hjälpt av sin tro. Men andra självdestruktiva krafter tar henne under långa perioder i besittning. Den psykiska ohälsa hon plågades av under huvuddelen av sitt liv slår undan benen på henne. Hon faller – igen, och igen. Alkoholismen blir hon aldrig fri ifrån. Återfallen är många. I dikten ”You have to go” skriver Johansson:

Duärkefiende!

Jag vet var du bor.Där nerei det mörka.

Nattsvart är dukring munnen.I skäggetduMefistofeles!

Och jag som hargaranteradförfattarpenning.Mej vill du åt.

En troende som inte tvivlar, och heller inte befinner sig i en närgången kamp med de stora frågorna, är svår att ta på allvar. Men där går Majken Johansson fri. Hennes tro var inte lättköpt. Den inre kampen fortgick efter frälsningen. Dialogen med Gud var i hennes dikter av det vardagliga slaget. Hon talade till sin Gud. Hon frågade och hyllade, hon undrade och ställde till svars: Aldrig upphörde hon att lyssna och försöka förstå vad han ville förmedla.

Kontrasten mellan den smått käcka frälsningsofficeren som blev omtyckt och rentav folkkär genom flera framträdande i teve och den socialt utsatta och plågade alkoholisten blir inte mindre av dikterna i ”Otroheten”. Sprickorna blir större. Den som vill fördjupa sin syn på Majken Johansson, eller få ta del av en troendes kamp, är ”Otroheten” en omistlig karta. Dikterna är sammanställda av Paul Tenngart och försedda med utomordentliga kommentarer. Tenngart gav nyligen ut den viktiga och inträngande studien ”Livsvittnet Majken Johansson”.

Hennes hjärta brast men det var varmt. Det var gott. Men själen stod i lågor. Ibland med en vit värmande eld, men många gånger sveddes själen och solkades ned med sot och förkolnade kanter av det skrämmande bålverk som förmådde bränna fast det svartkantade och svårbemästrade. Därmed var hennes väg en svår väg att vandra.

Mer läsning

Annons