Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boken som borde ha fått en Oscar

No country for old men
Cormac McCarthy
Översättning: Ulf Gyllenhak
Bonniers

Annons

Bröderna Coens film ”No country for old men” fick fyra Oscars – bland annat för bästa manus efter förlaga.

Ett pris borde också ha gått till Cormac McCarthy, författaren till boken som filmen bygger på, en roman som kom 2005 men först nu – i dag – ges ut översatt till svenska.

exakt översatt bokens handling, och stämning, är till den prisvinnande filmen. Scener och dialoger i filmen är direkt hämtade från sidorna.

Med det sagt förstår man att Cormac McCarthy är väldigt skicklig på att skriva dialog, och att han beskriver scenerier och situationer väldigt exakt, så att det är lätt att se det framför sig – och lätt att göra film av.

Det handlar alltså om en man som på en jakttur råkar komma över en stor summa pengar och hur han sedan jagas, framför allt av den kallblodige mördaren Chigurgh.

den gamle sheriffen, Bell, och insprängt i den spännande och våldsamma jakten får man ta del av hans funderingar om gott och ont och hur världen förändras.

Det mesta var bättre för förstås, ingen har respekt för lagen längre, nya bilar fungerar inte, gamla vapen skjuter bättre, ungdomar nuförtiden blir inte vuxna och en del har grönt hår och ben i näsan.

mitt i natten och vet lika säkert som döden att det enda som skulle kunna hejda den här utvecklingen är Jesus återkomst”, funderar sheriffen Bell.

Och när en journalist frågar honom hur våldet har kunnat gå så långt i hans distrikt svarar han: ”Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma`am, då är slutet nära.”

och gammaldags, men han är ändå sympatisk, och i sammanhanget känns hans analys av läget ganska korrekt. Det är en hård och hjärtlöst land, ingenting för gamla män, och han lämnar också sin sherifftjänst.

ett hopp och en vilja att fortsätta leva trots allt mörker och våld. Att man måste försöka kämpa vidare och göra vad man tror på, trots allt. Boken slutar med en bild av det – Bell beskriver ett förfallet hus med en vattenho av sten, som någon huggit fram ur berget, för kanske 200 år sedan. Trots att det var en minst sagt våldsam tid även då satte sig någon med en hammare och högg en ho av sten som skulle hålla i 10 000 år. ”Hur kom det sig? Vad var det han trodde på?” frågar sig Bell.

ger är: ”Det enda jag kan säga är att jag tror att det fanns någon slags löfte i hans hjärta. Och jag har inga planer på att hugga ut en vattenho ur berget. Men jag skulle vilja ge ett sådant löfte”.

Mer läsning

Annons