Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den som inte dödade blev själv dödad

Annons

KRÖNIKA

Det fanns en tid i mitt redaktörsliv då redan ordet kultur kunde upplevas som en provokation. Vadå, är inte bandy kultur, kanske? brukade en av mina vänner tjata. En annan eländades om knypplingens status.Sedan dess har några decennier gått och gränserna mellan fin- och breddkultur har successivt luckrats upp. Men debatter sprakar också idag i spänningsfältet mellan det humanistiska kulturbegreppet, som ligger nära konstarterna, och det antropologiska, som knyter an till erfarenheter, traditioner och levnadsmönster.

I förra veckan gästade jag en internationell kulturkongress och påmindes om hur vidunderligt mycket som ryms i de där sex bokstäverna.Några hundra personer från världens alla delar möttes i Valletta för att diskutera framtida utmaningar. Avstånden syntes stora. Att ansvara för kulturpolitiken på Vanu Atu, så drabbat av miljökatastrofer, skiljer sig förstås från ett chefande i en kanadensisk kulturmyndighet. Medan någon från Mongoliet såg de västerländska sponsorerna som en välkommen motvikt till kommunisttidens påbud, förhöll sig representanten från Sydafrika misstänksam mot samma penningstinna, vita, erbjudande. Och så vidare.Ibland tog sorts uppgivenhet plats i våra ansikten: vad hade vi egentligen gemensamt?Men så en morgon stod han i talarstolen, Arn Chorn-Pond från Kambodja.

Han började med att spela ett enkelt stycke på sin flöjt, och vi applåderade artigt.Han avbröt oss hårt: "Nej, det där var ju bara billig propagandamusik! Sånt som de tvingade oss att spela i dödslägren."Arn Chorn-Pond var tio år när de röda khmererna tog makten i Kambodja. Terrorn var historiskt fasansfull. En femtedel av invånarna avrättades eller svalt ihjäl. Själv ingick han i en djävulsorkester som ackompanjerade ångestskrina i ett av de otaliga lägren. Att visa minsta medkänsla med den som skulle avrättas var att skriva under sin egen dödsdom. Arn Chorn-Ponds historia är omöjlig att återberätta men här är några hållpunkter:När vietnameserna invaderade landet upplöstes lägret och han blev han barnsoldat. (Den som inte dödade blev själv dödad.) Han lyckades fly men irrade vilse i djungeln i månader. Medvetslös av svält och malaria hittades han av en amerikan. Efter adoption blev han satt i skola i USA. Traumatiserad, språklös, tömd på mening ville han bara ett enda: att avsluta sitt eget liv.Vad var det som gjorde att han gång på gång övervann döden?

- Musiken, svarade han. Jag fann en fristad i den sanna musiken.

I dag arbetar han för att återuppväcka urgamla kulturtraditioner i Kambodja. Det är i sista stund. Merparten av alla konstnärer mördades under khmerstyret. Traditionen och konsten bärs av några enstaka överlevare.Det hördes gråt i kongresshusets bänkrader. Också Arn Chorn-Pond torkade ögonen.

– Musiken räddade inte bara mitt liv, sa han. Den gav mig också min mänsklighet tillbaka. Jag vill att alla Kambodjas barn ska få del av styrkan i kulturen.

Efter den morgonen blev samtalen i Vallettas kongresshus annorlunda.

Mer läsning

Annons