Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den vackra döden och förruttnelsen...

/

Konstmeditation . Det sköna och det bittra kunde redan i den homeriska diktningen ingå i förening.

Annons

I Iliadens åttonde sång skildras en döende ung krigare som fått en pil i bröstet på följande sätt:

”Han lät huvudet sänka sig ner, som i hagen en vallmo lutar med huvudet, tyngd av sin frukt och av vårliga regnet – så han åt sidan med huvudet sjönk under tyngden av hjälmen”.

Lidandet skulle bäras med fattning.

Exemplen är många – här två: Den döende krigaren från Aiginatemplets östra gavelfällt och Den döende Niobiden.

Tiden var ju präglad av klassiska ideal. Man skulle ha reagerat häftigt mot den psykofysiska skönhet som exempelvis präglar den franske målaren J. L. Davids bild Den döde Barras (en ung revolutionär som lynchades på öppen gata i Paris under kontrarevolutionen) om man haft tillfälle att se den.

Hur ser vi på denna målning från 1794?

Döden är heroisk och skön – i den liggande vackra kroppen.

I Davids målning blir döden vacker och nästan tilldragande.

Det handlar om dödskult – vanligt under barocken men här ett exempel från nyklassicismen (låt vara att hjältar skildras så).

Denna kult av döden – som gör denna bild kuslig – är dock ingenting mot den hyllning till förruttnelsen som tonar fram i Eric Johan Stagnelius dikt med samma namn – skriven något årtionde senare där det heter:

”Förruttnelse, hasta, o älskade brud - - - -/ fort, smycka vår kammar – på svartklädda båren Den suckande älskarn din boning skall nå - - - -”.

Här ingår skönhet och död i förening – liknas vid ett samlag.

För dem bör Davids målning ha gjort ett realistiskt – kanske för realistiskt intryck (målningen blev kvar i ateljén).

Mer läsning

Annons