Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dylan oförmögen att göra svag musik

Annons

Together through life

Columbia/Sony

l l l l

Det har varit uppenbart i flera år, och det blir mer och mer uppenbart för varje år. Texterna som gång på gång revolutionerade musikvärld-en är ett minne blott. Mannen som stod för den karaktäristiska rösten är numer en gubbtjyv som uppenbarligen svalt ett dieselaggregat. Den ikoniska bilden av en legend, någon som alla med minsta gnutta musikintresse har svävandes som helhetsbild i huvet, är faktiskt borta. Han finns inte längre. Vad som finns kvar är dock en man med hjärtat på rätt ställe, som helt enkelt ofta är oförmögen att göra svag musik. Legenden må tillhöra historien, men musikern är skrämmande nutid.

För trots att det till en början, ärligt talat hela första genomlyssningen, känns tamt, urholkat och blekt så blir jag under andra rundan uppläxad. Det handlar om att läsa mellan raderna, och vad som först kändes just tamt och substanslöst, är egentligen subtila melodier och texter som är riktigt bra. Det simpla genomsyrar ”Together through life” i form av drömskt vacker country och försiktiga inslag av dammig blues. För den som är riktigt uppmärksam så kan det ibland gå så tätt inpå, och långt tillbaka, att Robert Johnsons spöke tycks sväva förbi.

Det simplistiska och långsamma tempot är passande, och ofta väldigt vackert. ”Together through life” känns som en ytterst medveten skiva, där Dylan inte försöker mycket mer än att bara göra musik. En saknad av eftertanke som faktiskt känns välkommen och eliminerar vad som i stället skulle ha kunnat vara krystat. För mig räcker det verkligen gott och väl med fiolens och dragspelets vackra allians i ”This dream of you”, Texasnostalgin i ”Jolene” och de uppenbara bluesklyschorna som lekfullt präglar ”Shake shake mama”.

Global panic

Wild kingdom/Sound pollution

l l l

Det brukar kunna fungera ganska bra när etablerade artister drar ihop kompisgänget, bestående av andra artister, och helt enkelt jammar ihop lite skön musik. Bitter Twins är ett hopkok där Sulo från Diamond Dogs och Boba från Hellacopters har bjudit in en hel drös gäster för att skapa en platta som doftar distinkt av The Clash och samtidigt bjuder på lika mängder svängig punkrock som ska-toner.

Och det är verkligen så okomplicerat som det kan bli. Det är full rulle mest hela tiden, och de stunder det lite mer riviga tonas ned så är det fortfarande ett genomgående rappt tempo som uppmanar till dans. Bitter Twins Global panic är en ganska optimal sommarplatta, men ibland känns det visserligen lite väl grillparty. ”Right this time” är en poppig reggaedänga som faktiskt framstår som lite väl larvig i sammanhanget. Överlag så är Global panic en lättsmält platta där riff och blås står ut mest, men som ändå har gott om plats för lunkande reggae och en hel del poppiga hooks.

Mer läsning

Annons