Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dystopier med naturlyrik och samtida oro

Båtflyktingar, vattenbrist eller förlorad tilltro till det demokratiska systemet. Samtidens mörker bearbetas i de dystopiska skildringarna som bara blir fler. Men historiskt har genren kommit och gått.

Annons

Talvikki Eerola och Mika Silvennoinen spelar dotter och far i

Haven har svämmat över, och militären kontrollerar allt dricksvatten – eller åtminstone det vatten man känner till. I norra Finland går 17-åriga Noria Kaitio i lära hos sin far, den gamle temästaren, för att lära sig hans uråldriga teceremoni. Bara fadern känner till byns hemliga vattenkällor, och när han dör ställs Noria inför ett ödesmättat val.

Finska Emmi Itärantas prisade debutroman "Minnen av vatten" är en dystopi fylld av naturlyrik och ungdomligt mod snarare än oro och skräck, framhåller den finska regissören Helka-Maria Kinnunen, som dramatiserat den. Romanen, redan nu översatt till en mängd olika språk, kommer på svenska till våren men redan nu turnerar den som pjäs via Riksteatern som köpt in Kinnunens finska uppsättning.

– Jag läste romanen och tänkte att den skulle vara underbar på scenen. Den handlar om det här klassiska valet mellan att stanna och respektera en gammal tradition eller att välja en ny egen väg, säger regissören Helka-Maria Kinnunen vars uppsättning fått titeln "Ur vattnets minne".

Ungdomsserie

Det är inom ungdomslitteraturen och på science fiction-hyllorna som de renodlade dystopierna varit vanligast på senare år. I vår kommer den fjärde fristående delen, "Om du såg mig nu", i Sofia Nordins ungdomsserie om en mystisk feber som dödar en hel grupp: alla vuxna. De barn och unga som finns kvar måste bygga upp samhällets funktioner på nytt. Madeleine Bäck fortsätter sin postapokalyptiska trilogi om en bortglömd småort med "Jorden vaknar".

Den starka dystopitrenden är ingen slump. I politiskt oroliga tider blir dystopin vanligare inom såväl litteratur som teater och film, framhåller Sarah Ljungquist, litteratur- och genusvetare vid Högskolan i Gävle som skrev sin avhandling om just dystopier och utopier. Genren kommer och går i takt med samhällets rörelser. Både inför och efter andra världskriget ökade de dystopiska skildringarna och när kärnvapnen blev en kallakrigs-realitet skrev Harry Martinson sin "Aniara" .

– Det är sätt att bearbeta ett slags kollektiv politisk ångest. I fiktionen kan man ju också dra allt till sin yttersta spets. Något samhälle så totalitärt som i Karin Boyes "Kallocain" har aldrig funnits, men man ger tillvaron de här groteska proportionerna för att både skrämma och uppmärksamma det som sker. Men det är ju samtidigt tacksamma teman att skriva spännande berättelser kring, säger Sarah Ljungquist.

Sommarsemester

I "Så här upphör världen", som kommer nu i mars, utgår finlandsvenske Philip Teir från en stämning, från ett dystopiskt färgat här och nu. Hans roman handlar om en Helsingforsfamilj som ska ha en lång och skärmfri sommarsemester nära naturen men utan att harmonin infinner sig.

– Jag ville spegla ett slags känsla av oro och annalkande fara, en känsla av att vi lever i en tid då vi är osäkra på framtiden, säger Philip Teir som försökt skriva en roman med – som hans förläggare sade – en särskild kroppstemperatur och färg, en blå ton rakt igenom.

Helsingforsfamiljen konfronteras med Rörelsen, en grupp människor som, inspirerade av Harry Martinsons "Aniara", har dragit sig tillbaka och förbereder sig för det postapokalyptiska livet. Som romanförfattare är dock Philip Teir mer upptagen av individerna än av deras ideologiska manifest.

Bygger på relationer

Även den brittiska dramatikern Zinnie Harris bygger sitt thrilleraktiga drama utifrån människors relationer. "How to hold your breath", som nu spelas på Göteborgs stadsteater, börjar med ett one-night-stand och slutar med ekonomikollaps och massflykt till Afrika.

I Mikael Berglunds nya roman, "Smekmånader", utspelas den dystopiska båtflyktingkatastrofen i stället i Bottenviken. Länderna har stängt sina gränser, berättar han.

– Huvudpersonerna träffar flyktingarna på ett sätt som nästan ingen annan gör. Jag skrev den här romanen långt innan Sverige införde gränskontroller. När det skedde skrev min förläggare "nu börjar det bli otäckt".

Mer läsning

Annons