Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bok som är allt som Trump inte är

BOK: Kristian Ekenberg läser Maggie Nelsons hypade "Argonauterna".

Annons

I en tvärsäker tid, då den offentliga debatten inte har rum för många nyanser, är det uppmuntrande att en bok som ”Argonauterna” har fått sådan uppmärksamhet.

Maggie Nelsons nya bok har uppmärksammats stort. Foto: Tom Atwood

Att döma av allt man känner till om litteraturmarknaden, borde den ha samlat damm på någon hylla för specialintresserade. Men Maggie Nelson har nått långt utanför de akademiska kretsar som ägnar sig åt queerteori.

Formen är en udda hybrid av memoar och teori, där det personliga – och kanske privata – sätts in i en kontext av tänkare som Susan Sontag, Judith Butler, DW Winnicott och Michel Foucault och där de flytande identiteterna försvaras.

Maggie Nelson skriver om kärlek, familj, sexualitet, feminism, äktenskap och identitet. Hon är gravid och hennes partner är konstnären Harry Dodge, som är gender fluid, och texten rör sig kring frågor om moderskap, kön och kroppar i förändring.

En central bild är den grekiska mytologins skepp Argo, vars beståndsdelar byts ut under resans gång men som ändå fortsätter att vara Argo.

Det är som om hon använder sig av musiktekniken sampling i hur hon refererar till andra tänkare. Deras citat glider in i hennes egna ord, på samma sätt som citat kan flyta upp i ens eget medvetande och inre monologer.

Det är som om de teoretiska bitarna öppnar upp för ännu mer kropp, ännu mer bröstmjölk och ännu fler privata polaroidbilder. Texten är hela tiden öppen för influenser utifrån och framstår därmed inte riktigt lika centrerad vid den egna upplevelsen som den egentligen är.

Maggie Nelson skyr fasta gränser och ingenting i hennes värld tycks existera i fast form. Här byggs inga murar, för att associera till den tillträdande presidenten i det land där hon är verksam.

Och författaren är allt som Donald Trump inte är. Framför allt är hon inte tvärsäker. Hon är inte rädd för jobbiga frågetecken.

Formen med dialog till tänkare och filosofer övertygar mig inte helt, även om jag förstår med vilken skicklighet författaren hanterar den. Jag tror dock att det är en sorts text som vi kommer att få läsa mer av (se senaste Vi Läser som tar upp genren ”lyric essay”). Samtidens stora Jag finns kvar, men det är ett Jag som existerar i relation till andra.

LITTERATUR

Maggie Nelson

”Argonauterna”

(Modernista)

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons