Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En föreställning man både kan ha och mista

No way to treat a lady
Stockholms Musikteaterensemble
Storsjöteatern

Annons

Ett svårgreppat lapptäcke. Musikalen ”No Way to Treat a Lady”, som gavs på Storsjöteatern i går kväll, rörde sig i gränslandet till vaudeville och cabaret/revy.

Den hade en intelligent och intressant story men var rörig. Musiken hade kvalitet men blev enahanda och stereotyp och rentav enerverande i längden.

Upphovsmannen Douglas J Cohen arbetar i arvet efter Stephen Sondheim. Det betyder effektiv bruksmusik som väl bär librettot och dramatiserar och förstärker känslor och uttryck. Någon skönhetsupplevelse ger den däremot inte.

Staccaterad, hoppig sång på gränsen till det atonala med jazziga inslag.

Fyra skådespelare/musikalartister och tre musiker medverkade i gårdagens uppsättning.

Det handlade om behovet att synas. Och att hävda sig inför starka mödrar. Om en osannolik vänskap mellan en seriemördare gestaltad av Jonas Samuelsson-Nerbe och den polis, Joachim Bergström, som jagar honom. De förenas i jakten på uppmärksamhet och berömmelse.

Samuelsson-Nerbe är den misslyckade skådespelaren Kit Gill. Han får idén att mörda för att komma i tidningen. Med förklädnader kommer han i kontakt med sina offer.

Samuelsson-Nerbe gav de olika skepnaderna växlande trovärdighet. Viss komik i spelet men med sångvibrato som gav sjösjukekänsla. Mer stingens i rollen hade Bergström som kommisarien Brummel. Effektiv också i sång.

Gränsade till skönsång gjorde Mia Poppes framträdande som galleristen Sarah Stone. Starkaste scenprestationen gjorde rutinerade Birgit Carlstén. Hon växlade i en rad roller som mammor och mordoffer. Djup och botten i samtliga gestaltningar som förmedlade både komik och dramatik.

Scenväxlingarna var snabba. Så snabba att man inte alltid hängde med. Ibland gick skådespelarna ur handlingen och agerade mot publiken. Tramsig var Samuelsson-Nerbes publikfriande vandring i bänkraderna sökande efter läppstift. Utifrån den musik trion Eric Skarby synth, Joel Danell bas och Johan Söderlund klarinett hade att förvalta gjorde de väl ifrån sig. Scenografien bestod av knycklade tidningar och två stegar. En föreställning man både kan ha och mista.

Mer läsning

Annons