Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fängslande från början till slut

/

Uruppförande gånger två
med Archi Jamt och Stefan B Nilsson
Svarta Lådan Länskulturen

Annons

Johan Ederfors´ briljanta pianokvintett "Chasing progress" blev den stora behållningen av gårdagens konsert med uruppföranden av samtida musik i Svarta Lådan Länskulturen.

Verket lyfte konserten och fängslade från början till slut. Det var lätt att ta till sig och tycka om. Pockande boogie woogie liknande slingor på pianot gav lyster och nerv. Pizzicato-loppor från violinerna framkallade tidens stress och rytm.

Den första satsen hade lite av Chaplins "Moderna tider" över sig i känsla och tonspråk. En elegi av ensliga och känslofyllda pianoklink symboliserade Utopia medan Obamas löften om Change tycktes finnas i det förlösande och rafflande slutet.

Ederfors framstår som en driven instrumental kompositör med förmåga att skapa musik med balans, medvetenhet och känsla för olika instrumentkombinationers uttrycksmöjligheter. Dessutom musik som förmedlar ett budskap. Chasing progress behandlar det moderna livet kontra människans behov.

Svårare att direkt ta till sig var Olof Lindgrens "Trio för piano, violin och viola". De fyra satserna beskriver olika sinnesstämningar utifrån Hippokrates teorier.

Vackrast var Melancholia med skönhetsmättade, lätt kitchiga klanger. Den kändes beskriva en soluppgång med någon dimslöja som ibland hindrade strålarna. Phlegma beskrevs med sorgesamt ensliga stråk som växlade med flödande violinduo och ibland avbröts av impressionistiska pianoklanger.

Satsen Cholera kändes mer lekfull än kolerisk. Den hade skön balans mellan instrumenten. Den inledande satsen Sangius skulle vara sorglös men hade mer av orakad trulighet i tonspråket.

Att beskriva och bedöma verk första gången man hör dem är vanskligt. Intrycket hänger samman med hur lyckat framförandet är och hur väl musiken ligger för ensemblen. Ederfors verk kändes ligga bättre till hos musikerna än Lindgrens.

Archi Jamt framförde också Hans Erik Dahlgrens nedstämda "Elegie Lamento". Verkets bästa sekvenser är ett Bartok-inspirerat parti och det pastorala slutet.

Av amerikanska Pulitzer-prisade kompositören Jennifer Higdon framfördes två satser ur "Impressions". Omväxlande harmoniskt och dissonant. Stor täthet i ensemblen men också fritt individuellt spel som ibland övergick i ren katzenjammer.

Konserten ges också i kväll i Församlingshemmet Ede Offerdal.

Mer läsning

Annons