Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ferrantes succésaga fortsätter

Kristian Ekenberg läser del två och tre i Elena Ferrantes Neapelkvartett och konstaterar att berättelsen inte förlorat kraft av att pseudonymen avslöjats.

Annons

När jag i våras recenserade första delen i Elena Ferrantes väldiga Neapelkvartett, ”Min fantastiska väninna”, avslutades recensionen med spådomen att skildringen av barndomsåren skulle kunna växa i efterhand när vuxentillvaron kastar ett nytt ljus över dem.

Så blir det också, när jag läser del två och tre i romansviten, ”Hennes nya namn” som gavs ut på svenska i höstas och ”Den som stannar, den som går” som nu ligger färsk på bokhandelsdiskarna.

Elena och Lila blir vuxna i del två och tre av Neapelkvartetten. Illustration: Agnes Florin/Norstedts

Läs mer: Kristian Ekenberg recenserar del ett i romanserien om Elena och Lila

”Min fantastiska väninna” är visserligen en strålande roman i sig, men ändå med känslan av prolog, en löftesrik antydan om vad som komma skall. I de två senare delarna läggs nya lager till romanbygget och det förflutna griper ständigt in i berättelsens skeende. I en historia om svårigheten att frigöra sig från sitt ursprung har det förflutna en magnetisk kraft.

Sedan vi lämnade väninnorna Elena och Lila i inledningsromanen, har den senare installerat sig som Stefano Carraccis hustru i ett äktenskap som krackelerar omedelbart. Lila är en människa som är sällsynt illa lämpad för att spela rollen som foglig fru, och maken försöker att misshandla henne till underkastelse, men det är som om varje slag ger ny kraft åt revolten i henne.

Under en stärkande sommarvistelse på ön Ischia inleder Lila ett förhållande med Elenas ungdomskärlek Nino och blir gravid. Dessa soldränkta dagar, fulla av intensiva ögonkast och undertext, är den bästa delen när Ferrante skildrar väninnornas år som unga vuxna.

När den gravida Lila till slut lämnar maken, försörjer hon sig som ensamstående mor med såriga händer på en vedervärdig fabrik, medan Elena studerar vidare, ger ut en hyllad roman och gifter in sig i norditaliensk kulturadel. Men lyckan är bara ytlig; hon kan, på klassresenärens vis, inte anpassa sig till sitt nya liv. Den nya världen är blott en pjäs som hon spelar en dålig roll i, och hennes gamla kvarter i Neapel har inte längre känslan av hem.

Trots sina yttre framgångar, kan Elena inte sluta att jämföra sig med Lila, vars liv sett utifrån har havererat men som har en inneboende kraft och blixtrande intelligens som överskuggar Elena. De är, för att använda ett engelskt slanguttryck, ”frenemies”. Vänner och fiender, bundsförvanter och konkurrenter, bundna till varandra vare sig de vill eller inte. Det egna livet kommer alltid att bedömas i relation till den andras.

I den tredje delen försvinner Lila initialt ur handlingen och Elena får ta större plats, och det är som om texten förlorar kraft så fort Elena Ferrante tittar bort från Lila, som fascinerar alla som hon kommer i kontakt med lika mycket som hon fascinerar läsaren.

Romanerna tappar även energi av att lämna Neapels fattiga kvarter med skomakare och charkuteributik. Det är där som berättelsens hjärta bultar och ingenting som sker utanför dessa kvarters bubbla tycks ske på riktigt.

I gengäld kan författaren låta romanbygget växa genom att addera en bredare samhällsskildring, när Elena och Lila blir medvetna om klassamhällets förutsättningar och ser sina liv dras in i 1960-talets politiska motsättningar. Elena Ferrante skriver lika skickligt som tidigare om patriarkatets förtryck, våldets mekanismer, traditionens förlamande effekter och klassresenärens dilemma.

All succé för med sig rynkade näsor, en mer kritisk granskning. Elena Ferrante slipper inte undan de rynkade näsorna, gott så. Invändningarna rör främst hennes lån från melodramen och berättartrick som kan upplevas som billiga. Nog kan det bli en krystad cliffhanger för mycket, men det är ett pris som jag är villig att betala för författarens klarsyn. Om fler författare inte såg det som fult att hålla läsarens intresse vid liv, kanske litteraturen hade haft en annan plats i samhället och inte riskerat att reduceras till en subkultur.

Sedan jag läste första delen i Neapelkvartetten har pseudonymen Elena Ferrante avslöjats. Debatten kring huruvida detta var rätt och riktigt ska inte rekapituleras här; jag kan bara konstatera att jag har glömt bort författarens riktiga namn och att hon framstår som mindre verklig för mig än vad Elena och Lila gör.

LITTERATUR

Elena Ferrante

”Hennes nya namn”

”Den som stannar, den som går”

Översättning: Johanna Hedenberg

(Norstedts)

Mer läsning

Annons