Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fingret åt fejan

Annons

teknikrädsla – techno-fear.

Tvärtom har jag, som Eddie Izzard säger, techno-joy. Prylar och internetföreteelser är både intressant och kul.

Vet inte hur många timmar jag lagt på YouTube, MySpace och Google Earth.

Så det har inte med en aversion mot det digitala att göra – jag må vara en av de sju i hela världen som inte har ett medlemskonto på Facebook.

Det här är min berättelse.

i byn Mälgsand utanför Gällö. En bekant surfade trådlöst via långsam mobil uppkoppling.

– Kolla in det här. Facebook. Man delar foton med en massa vänner, och så taggar man vilka som är med på bilderna, sa han.

Bildintresserad är man ju, tänkte jag, så jag var med på tåget så långt.

Han fortsatte visa runt i det stiliserade och snygga användargränssnittet.

– Det är en grej då, sa han med viss tvekan och fortsatte:

– Som det här!

Han stannade vid en bild med en tjej och en kille i solnedgång.

Omfamnade och lyckliga. Förmodligen på någon slags semesterort.

– Mitt ex. Man får ju uppdateringar på allt från alla i ens kontaktlista. Och sånt här är väl sådär kul, sa han och gav mig ett snett leende.

som skulle bli ett av internets hittills största fenomen, inte var något för mig.

Det finns människor därute som jag inte vill ha kontakt med och som jag framför allt inte vill veta vilken piazza de sitter på tillsammans med någon och smuttar rödvin i motljus.

Jag känner mig själv alldeles för väl. Jag kan förmodligen inte motstå en vänskapsinbjudan och än mindre hålla mig borta från att titta igenom eländet sedan.

På samma sätt som passagerare inte kan sluta stirra på den otäcka bilolyckan som man sakta kör förbi.

För då vet jag också hur det förmodligen också slutar. Jag sitter där och bölar ner i rödvinet.

Tittandes på lyckliga nya ansikten på folk som jag varken vill eller kommer att träffa.

De som slår ut med armarna i nyutsprungen bildskön lycka.

De som tagit min plats.

Mer läsning

Annons