Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flanören har blivit skrivbordskrigare

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om de håglösa kvinnorna i litteraturen och de manliga flanörerna som har ersatts av näthatare.

Annons

Den håglösa kvinnan går sömngångaraktigt genom litteraturen.

Tidigare i höstas konstaterade både Dagens Nyheters krönikör Matilda Gustavsson och Svenska Dagbladets litteraturredaktör Madeleine Levy att den svenska utgivningen under de senaste åren har fyllts med kvinnoskildringar där huvudpersonerna har varit som domnade inför tillvaron.

”Varför är vi så många som mår så dåligt, trots att vi egentligen har det så pass bra? Varför lever vi, trots förbättrad hälsa och materiell standard – med en sömngångaraktig känsla av håglöshet?” skriver Madeleine Levy.

De tar upp romaner som Tone Schunnessons ”Tripprapporter”, Linna Johanssons ”Lollo” och Emma Clines ”Flickorna”. En som inte nämns, men som jag skulle vilja utnämna som en av de främsta i att skildra detta tillstånd av håglöshet, är Felicia Stenroths ”Indianlekar” från 2015.

Matilda Gustavsson skriver om hur den uttråkade kvinnan som motiv alltid har förminskats inom litteraturen, medan det i dag finns en uppvärdering av tristessen, att den har blivit accepterad att skildra.

Läs mer: Hatet som brinner i Sverige

Tristess i sig har inte varit lågstatus att skildra, blott den kvinnliga. Manlig tristess kallas flanörromaner och genrens hövding har Hjalmar Söderberg varit. Men det närmaste en livstrött och cynisk flanör av Söderbergskt snitt som jag har hittat under senare år i svensk litteratur är konstprofessorn Karolina Andersson i Therese Bohmans ”Aftonland”, min favorit till Augustpriset i den skönlitterära klassen.

Den håglösa kvinnan går sömngångaraktigt genom litteraturen.

Hon tycks leva, liksom Söderbergs gestalter, bakom en iskall glasruta där livet aldrig tränger igenom och främst angår andra. Känslan av meningslöshet är måhända en biverkning av den frihet som tidigare generationers kvinnor har förvägrats. Karolina har till det yttre en avundsvärd tillvaro, med ett prestigejobb och ett urbant liv i Stockholms innerstad, men hennes livsval har lett fram till en stor tomhet.

Men om nu flanösen har tagit över efter flanören, vilken roll tar då männen i litteraturen? Jag kommer omedelbart att tänka på en gestalt som ofta återvänder till mig när jag läser nyhetsartiklar om Donald Trumps anhängare eller svensk främlingsfientlighet.

Joel i Henrik Bromanders roman ”Vän av ordning” är på väg att drunkna i samma alienation som kvinnorna i de nämnda böckerna. Men han hittar en livboj, ett kall, i att bli skrivbordskrigare. Känslan av meningslöshet jagas på flykt genom att hitta ett yttre hot som fyller tomheten i själen med hat. Fienden kan vara islam, Hillary Clinton, ryssen, invandrare, etablissemanget … Avskyn ger tillvaron mening och struktur.

Om håglösheten tillhör de mest intressanta fenomenen att skildra skönlitterärt för kvinnor, är detta nyväckta krigartillstånd manlighetens mest brännande ämne. Bromander ger en bra början, men just bara det, en början.

*

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons