Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fräckt, respektlöst och vansinnigt roligt

/

Kafé Stocke: Gösta Brandt Båtmålare

Han kallar sig båtmålare – Gösta Brandt, en fiskare som gått iland, lämnat fiskekutter och garnen bakom sig, men kommer inte ifrån det.

Annons

Och kanske han har rätt Gösta Brandt, när han påstår att ”havet är allas vår längtan.”

Den fria vidden, utan hinder och barriärer är kanske människans eviga trängtan. Och det är sant: finns ett hav i närheten så är det dit man skall – och om inte annat är möjligt så är det för att gå längs stranden och se ut över den hägrande friheten.

Och detta är Gösta Brandts längtan och då blir det ”båtmåleri.” Men det är anno dazumal – det vill säga skutor innan tändkulemotorernas eller compoundermaskinernas dunk – det var vackrare då när seglen svällde mot horisonten, mänskligare då innan järnet och stålet och maskinerna tog över?

Och miljövänligare; vinden är ju sannerligen en förnyelsebar energikälla. Det är så vi skall tänka – det är inne.

Kanske vi får göra ett återtåg från maskinkulturen, ”damma av” de gamla skutorna, hissa seglen på nytt?

Denna gång tillåts ingen recension – detta skall nog inte betraktas som konst i vanlig eller ovanlig mening utan är materialiserad nostalgi. Man tar det som det är.

Frukosten med den gröna: Ellenor Ågervall

Att konsthistorien är en källa att ösa ur för den konststuderande såväl som för det färdiga proffset är att uttrycka en självklarhet.

Den som reser mellan konstmuseerna i världen undgår inte att då och då se elever från stadens akademi sitta, gå eller stå framför motiv utförda av de ”stora döda” och som kanske kopieras in i minsta detalj.

Så har det gått till och så går det till. Ibland blir det parafraser – och inte sällan fullkomligt respektlöst – jag återkommer till det.

Den franske konstnären Eduard Manet målade 1863 Frukosten i det gröna – en målning som vid tiden väckte känslor av alla sorter; misshag hos konservativa, beundran hos avantgardet.

En naken kvinna (känd i målarkretsar) bland två fullt påklädda karlar på picknick i det gröna.

Hon – ingen Venus, Afrodite eller Diana – utan en fullt igenkännbar rundnätt kvinna från Paris.

Alltså ingen tillstymmelse till mytologiserande (vilket hade gjort bilden acceptabel), inga stora händelser uppdagas, inga passioner – möjligen och sannolikt ett stilla pokulerande kring betydelselösa ting.

Alltså inget ”bärande” finns i denna målning vilket konservativa krävde.

Kanske enda skälet wför att ha en naken kvinna med är att hennes ljusa och varma karnation (hudfärg) står mycket effektfullt och vackert mot de bruna karlarna? En mycket radikal bevekelsegrund för att placera henne där i parken.

Centralperspektivet är försummat – bilden ter sig därför tämligen platt. Blicken stannar vid målardukens yta.

Bilden står mitt emellan Courbets realism och Monets impressionism, det är konst för konstens egen skull; bilden ”påstår” att en tavla är en tavla och inget annat.

Den är länken mellan gammalt och nytt. Naturligtvis har denna bild kopierats av blivande konstnärer.

Det senaste jag sett är konstskoleeleven Elleonor Ågevalls försök; fräckt respektlöst och vansinnigt roligt inte minst den förvrängda titeln: Frukost med den gröna – där den nakna kvinnans varma karnation har förvandlats till giftigt grön – en av männen överräcker en flugsvamp till den osköna.

Hela bilden är omgärdad av sugande linjer enligt Edvard Munchs recept. Man tar sig för pannan. Ja, titta själv!

Mer läsning

Annons