Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Franke lämnar ingen oberörd

/

Franke och Anaugh Conda
Klubb Corazon, Storsjöteatern, lördag kväll.

Annons

Först är jag bekymrad över kvällens Klubb Corazon. Franke? Anaugh Conda? Har jag inte hört den enskildaste ton av. Sitter hos en vän innan och undrar om datortillgång, trådlöst Internet, MySpace? Ringer min bror – ”du har väl hört Franke? Hur låter de då?”. Jag kommer inte långt. Men inser samtidigt att det på ett sätt nog är ganska bra ändå – att komma in med alldeles jungfruliga, oerfarna öron. Öppen för vad som helst.

består i grunden av bara två personer, Anna (Anaugh) och Johan (eh, Conda?) men på scenen står ett helt gäng, högljutt och röjigt. Lyssnar man på Anaugh Condas studioinspelade musik i efterhand på en lugn söndagsmorgon låter det som klassisk svensk engelskspråkig pop/rock, i rakt nedstigande led från Broder Daniel, men på scen vill jag säga att det blir renodlad rock. Och i den kontexten är det alltid lika uppfriskande att höra en kvinnlig röst som rider över distade elgitarrer och tunga trummor. anaughconda.blogg.se (med tillhörande 30 finfina poplåtar i en musikspelare) läggs till under ”Favoriter”-fliken.

och något som låter som Dracula-operan i filmen ”Forgetting Sarah Marshall” spelas. I typ tio minuter. Men Franke låter sig inte stressas. De samlar sig sakta på scenen, förbereder sig. Och mitt i Dracula-operan slår Nicklas Franke ned mot synthen, skär igenom med ett isande syntetiskt ljud. Sedan trummor och en hamrande bas.

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva Frankes musik. Det låter lite som rocka - billy där den amerikanska drömmen för länge sedan har genomskådats och övergetts. Deras frisyrer, svarta cowboyskjortor och skinnpajer går hand i hand med det. Det dröjer till och med inte länge förrän en klunga är framme vid scenen och dansar 50-tal. Men de döpte inte sitt debutalbum till ”Bop-A- Lena”, de döpte det till ”Optimismens Hån”.

Det svänger rejält och minner ibland om ett Mis-fits utan humor. Ibland growlar Nicklas lite smått. Sedan kommer ödesmättade Broder Daniel-elgitarrer över en odefinierbar synthmatta. Det är en märkvärdig musikalisk blandning Franke står för.

Efter ungefär sex låtar kommer det värsta ingenmanslandet mellan huvudkonsert och extranummer jag någonsin upplevt. Det är eskalerad rundgång och våldtäkt av öronen. Vi väntar med spända käkar.

Och så kommer inte ens extranumret!

Mer läsning

Annons