Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Godkänt för Depeche Mode

/

Annons

Sounds of the universe

Mute/EMI

l l l

Fråga en någorlunda oinvigd person om Depeche Mode, och svaret blir kanske ett ”jaaa, enjoy the silence?!” eller, jobbigt nog allt oftare, ett hemskt nynnande på introt till gamla ”Just can’t get enough”. På ett sätt verkar det som att Depeche Mode uppmärksammat detta, och därför gått tillbaka till 80-talsstilen med dominerande synthar. Kruxet är bara att Sounds of the universe ofta är komplicerad, analog- porrig och stundtals lite halvpretentiös.

Introducerande spåret bjuder på tunga, illavarslande synthfrekvenser. Ett ljud som får mig att spekulera över hur det kan ha låtit i början på 70-talet när Kling Klang-studions första hemmasnickrade toner såg dagens ljus.

Men sen är det tvärt bryt, med långsamt famlande sång och musik, experimenterande med gamla metoder och tvära temposkiftningar. Det är grunderna från Depeche Modes absolut bästa verk, men det är grunder som ofta överröstas av det lite väl tygellösa.

Här finns inga popsensationer eller direkta hitlåtar, i stället är det nischad och snårig variation med inlärningskurva.

Dave Gahans sång är oklanderligt utförd, atmosfären på ”Peace” är hänförande, det retrofuturistiska med ”Perfect” är sylvasst och pricksäkert. Helheten är färgstark.

Ibland är jag vilse, ibland är det svårt. Ibland är det jättebra, och ibland är det egentligen bara okej. Jag vill hela tiden sätta tre olika betyg på ”Sounds of the universe”, men nöjer mig med godkäntstämpel och hoppas på att det verkligen är vad jag tycker.

Goodbye to romance

Epic/Sony

l l

Trots att framtidsvisioner verkar vara något som Melody Club valt att lägga låg prio på, så betyder inte det att bandet går direkt bakåt i sin utveckling. Melody Club står snarare kvar på i princip samma plats som för sex–sju år sedan, och spelar refrängtung popmusik som toppade listorna i början på 2000-talet. I dagsläget känns Melody Club och deras fjärde platta Goodbye to romance, logiskt nog, ganska platt.

Melody Club imponerar inte, och faktum är att många av låtarna på ”Goodbye to romance” flyter ihop med varandra i sin snarlikhet. Den medryckande keyboardpopen som bandet låtit rotas djupt under åren tunnas på vissa ställen ut för mycket, då inslag av amerikansk strömlinjeformad radiopoprock tar för stor plats. Det är en ojämn blandning, och i kombination med bandets standardmall så blir det aldrig engagerande.

Den som gillade Melody Clubs musik år 2002 lär antagligen gilla mycket av den 2009 också, men jag tycker att det känns tjatigt. Det som en gång var imponerande är numer bara återanvänt, och när något nytt introduceras vid sidan om så är det mest bara opersonligt, med en känsla av utfyllnad.

My maudlin career

4 Ad/Playground

l l l l

”Let’s get out if this country” hette skivan, och bandet var Camera Obscura. En skiva som inte bara gjorde skotsk popmusik till något aktuellt och eftertraktat, men som också visade hur långt sockersöt och supergemytlig popmusik räcker, så länge det utförs snyggt. ”My maudlin career” är inte lika bra, men sockersöt och vacker så det räcker till och blir över.

Det är verkligen ett bekymmerslöst stycke konst, och Camera Obscura tycks försöka vagga lyssnaren till sömns. Inte på ett dåligt sätt, för det är inte tråkig musik. Det är bara så lugnt, så stillsamt och så hemtrevligt. Till och med när ”Swans” går igång, som är ett i sammanhanget dansat spår, så känns det tillbakalutat och helt enkelt självklart.

Romantik, solig twee-pop och mer av vad som gjorde ”Let’s get out of this country” så bra. Det är betryggande, att med band som Camera Obscura så behövs inga överraskningar.

Ibland känns det ytligt, ibland för tillrättalagt, men ändå så pass medvetet att det fungerar. Som att Camera Obscura vill säga åt mig att inte vara så allvarlig. Lite i stil med ”det är bara lite vacker musik, så sätt dig ned och ta det lugnt”. Och jag har verkligen inga problem alls med det, känner jag.

Mer läsning

Annons