Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Han var ju den bäste”

/

Böcker
Johan Erlandsson
Då kan man lika gärna kittla varandra
Atlas
Sympatiskt

Annons

Allan Edwall är för mig synonym med de bästa i svensk kultur; rakryggad, humoristisk, intelligent, solidarisk med småfolket, orädd – men också egensinnig och med tydlig integritet.

Han är i samma division som Astrid Lindgren, Hasse & Tage och några till som åtnjuter en blytung respekt.

Enda gången jag såg honom på scen var på Scalateatern 1968 då han spelade engelska komedin ”Stålar” i regi av Yngve Gamlin tillsammans med Björn Gustafsson.

Mina föräldrar tog mig med och jag minns det hysteriskt roliga samspelet på scen.

I själva verket betraktade Edwall den pjäsen som ett trist nerköp – efter flera publika misslyckanden för den mer radikala teater de ville driva tvingades ensemblen att dra in pengar med hjälp av en komedi.

Bokens titel är ett citat från en intervju i Östersunds-Posten och som i sin helhet lyder: ”Man får inte spela en komedi bara för att den är rolig – då kan man lika gärna kittla varandra”.

Erlandsson har inte legat på latsidan för att dammsuga fram relevanta böcker och artiklar – plus själv intervjua ett stort antal kollegor och flera anhöriga.

Och han behöver inte gräva länge för att visa hur oerhört beundrad Edwall var i den egna kåren.

Thommy Berggren valde Edwall till en uppsättning för ”han var ju den bäste”.

Kritiker från Aftonbladet till Svenska Dagbladet använder år efter år superlativer som snillrik, mästare och fantastisk.

Bergman beskrev några år före sin död Edwall som ”en av de där verkliga Stradivarius-violinerna” – alltså sinnebilden för de mest välljudande och perfekta instrumenten.

Och denna lysande karriär startade i arbetarbostaden i Hissmofors, där 10-åringen hänförd hörde Dostojevskij läsas på radion och genast ville skriva brev till den intressante författaren.

Helt utan föräldrarnas uppmuntran eller vetskap tog han långt senare teaterlektioner i Stockholm sedan han avslutat en förödmjukande militär (!) karriär.

Sedan gick det bara spikrakt uppåt.

Johan Erlandsson fokuserar på teaterarbetet, men hittar på vägen en rad personliga omdömen och minnesbilder.

Tydligast framträder den hårt arbetande yrkesmannen, trevlig och gemytlig, men också en man som kunde ha häftigt humör, inte spottade i glaset och i praktiken satte karriären framför allt annat.

Fast då hade han också mist vårdnaden om barnen i två skilsmässor, ett ämne han bearbetade dramatiskt, inte utan bitterhet.

– Man kan bara utgå från sig själv, påpekade han i flera intervjuer.

Ett antal recensioner beskriver föreställningar där Edwall ”bara” hade biroller men ändå helt dominerade scenen – eftersom han aldrig fuskade.

De få gånger han fick sämre kritik gällde det pjäser han skrivit eller regisserat själv. Mot skådespelaren Edwall hade få eller ingen invändningar.

Erlandsson lyfter också fram Allan Edwalls socialistiska engagemang och hur han aldrig sålde sig. Exempelvis avvisade han rader av reklamerbjudanden efter succéerna i ”Hemsöborna”, ”Utvandrarna” och de många Lindgren-rollerna med Emils pappa som den mest kända.

Så småningom arbetade Allan Edwall upp den egna teatern på Brunnsgatan 4, som var en urusel affär, men alltid höll hög konstnärlig standard och i dag förvaltas av Kristina Lugn.

Några enskilda detaljfel kan inte skymma det faktum att Erlandsson skrivit en värdefull och genomarbetad yrkesbiografi över en av landets mest populära och respekterade skådespelare.

I kväll ska jag nog leta fram Grovdoppa igen.

Mer läsning

Annons