Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre anonym än artist

/

Anders Persson är C.H Music. Han pluggar, producerar, samplar och letar musik dagarna i ända. Han är en av dem som inte lockas av strålkastarens sken utan värderar musikens roll över sin egen.

Annons

– Jag ser inte mig själv som en artist. Jag är mer av en bakgrundsfigur.

– Jag övergav hela artistprylen väldigt tidigt, det har knappt varit ett alternativ. Jag har aldrig kunnat sjunga och att stå på scen är inte min grej. Men jag har alltid velat att folk ska digga det jag gör och jag har inget problem med att stå i bakgrunden, bara jag får ut min musik. Det spelar ingen roll om de som lyssnar vet att det är jag som har gjort musiken eller inte.

– Det är ju amerikansk musik jag gillar, det är där jag helst av allt vill verka och då känns det viktigt att ha ett alias som är internationellt gångbart. Jag kallas för Chippe och så lade jag till en punkt, varför jag kallas för just det är en lång historia som jag tvivlar på att någon riktigt kommer ihåg. Men processen var inte mycket värre än så. En punkt.

– Man skulle kunna säga att jag återanvänder gammal musik och gör den till ny. Jag gör om musiken så mycket det bara går och får den att bli min egen.

– Själva utmaningen är att göra om saker i så stor utsträckning att de inte går att känna igen, ibland lyckas man så bra att man knappt känner igen den själv. Det är det som är charmen, lyckas göra något helt nytt av något gammalt.

Vi följer med Anders till en loppis på Törnstensgränd där han drar ut vinyl efter vinyl i hyllan, de klickande ljuden från fotografens kamera studsar mot källarlokalens väggar och hyllor fyllda av kopparkittlar, porslinshundar och sänglampor i lackad plåt. Ljuset i källaren är för gult och fotografen kämpar med sina inställningar, Anders säger att han kan gå tillbaka senare, betalar en femma för vinylen han faktiskt hann hitta och följer med oss upp i dagsljuset. Det är svårt att se hur samma kille som metodiskt betar av stadens röriga vinyllådor en gång inte ens gillade musik.

– När jag var yngre var jag inte ett dugg intresserad av musik. Sedan introducerade en kompis mig för Boombap-hiphop, det var egentligen den första musikstilen som jag verkligen tyckte om och ville engagera mig i.

En musikstil som omöjligt kan vara mindre kommersiell.

– De som konsumerar musik i dag vet ofta inte ens om att den här sortens musik finns. Genren har blivit större med internet, men det är inte musik som säljer utan snarare musik som laddas ner eller bara lyssnas på via nätet. Det finns ingen direkt marknadsföring kring genren utan man söker sig vidare genom artister som man redan känner till.

– När jag hör en låt så lyssnar jag inte efter artisten, utan efter vem det är som har gjort den. Alla har ett eget sound och det finns alltid röda trådar även om alla inte alltid lägger märke till dem.

– Det är väl ett mål som finns, att hitta sitt alldeles egna sound.

– Det är nog något som bara händer, som plötsligt faller på plats och som inte riktigt går att planera.

att någon gång kunna leva på musiken. Eftersom mitt intresse kom sig av amerikansk hiphop så känns det också som att det är där jag vill vara. Men det är aldrig någonting man kan räkna med, det är en lurig bransch med tanke på hur mycket musik det finns. Jag är bara glad så länge jag får hålla på.

– Det känns långt borta. Rent musikaliskt skulle jag kunna vara där men jag har inte de rätta kontakterna för att lyckas med det än.

Nu håller Anders på att läsa upp sina betyg i matte, naturkunskap och grafisk kommunikation, för att ta igen och reparera det driv han saknade när han tog studenten 2004.

– Jag hade ingen lust att läsa vidare eller börja jobba, så insikten kom i rättan tid. Nu pluggar jag upp mina betyg för att kunna läsa vidare inom ljudteknik, för att få erfarenhet även på pappret. Det finns fortfarande så mycket mer musik jag vill göra.

– Nej, det skulle jag nog inte påstå att jag gör. Det känns inte som att det funnits något intresse för det jag gör här i stan. Johan Olofsson är egentligen den enda jag har jobbat med, genom honom vet väl deltagarna i Storsjöoljudet om att jag finns.

– Jag antar att jag aldrig har känt ett behov av att sprida musiken vidare. Jag har gjort det via Myspace, folk satt överallt och lyssnade men jag underhöll inte sidan och deras intresse på samma sätt som jag försöker göra nu. En kompis har hjälpt mig att lägga upp en ordentlig hemsida och vi lägger upp allting på ett helt annat sätt. Vi försöker få besökare att komma tillbaka, vi underhåller och uppdaterar sidan mer kontinuerligt. Och så ser vi till att skicka musik till folk som jag tycker är bra, som kan tänkas gilla det jag gör.

– Jag har alltid skickat runt musiken till folk jag känner, från början var det bara en väldigt liten skara polare. Sen blev det fler och fler. Men jag gillar inte att pracka min musik på folk. På nätet är det helt frivilligt att lyssna, då får man ofta ärligare svar och det är så jag vill ha det. Det är det budskapet jag vill få fram med hemsidan. Gillar folk musiken så gör de väl det, annars lär de knappast komma tillbaka.

Mer läsning

Annons