Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemtrevligt, roligt och svängigt

Annons

Goffa

Swingkids/Border

l l l l

Det är svårt att inte bli överdrivet lokalpatriotisk när ”Goffa” börjar snurra i datorn, och jag är inte helt säker på om det är just lokalpatriotismen som gör mötet med P Danjelsas platta lite extra kärleksfullt. För det är hemtrevligt, det är roligt och det är riktigt svängigt. Samtidigt är ”Goffa” även en riktigt bra platta med vansinnigt läcker produktion.

Det som känns lite trist med ”Goffa” är visserligen att jag redan upplevt i princip alla låtarna live otaliga gånger, och i studioversion tappar vissa av dem en del charm. Inte lika mycket ”toastande”, inte samma sköna mellansnack som vanligtvis går parallellt med vissa spår. Men likväl är låtarna fortfarande lika svängiga med bra gung, och hela grejen att jämtländsk reggae kan utföras med så mycket humor, självdistans och framförallt talang av alla inblandade, gör hela albumet till mycket mer än bara en ”kul grej”.

Det bjuds på komisk reflektion i ”Landslaget”, en jämtes geografiska storstadsbesvär i ”Essingeleden” och mysiga mixar av dragspel och baktakt i ”Skamusiken”. En fin balans av humor och talang, där musikernas enskilda insatser ofta imponerar en hel del. Den jämte som inte äger ”Goffa” är ingen riktig jämte.

Dolophine smile

Adrian/Border

l l l

Dolophine Smile är en mörk men melodisk historia, där Gustaf Kjellvander inte nödvändigtvis tar ut svängarna så värst, men låter en mogen framtoning genomsyra mestadels av albumet. Det är en blandning mellan tyngre, mörk poprock och stundtals mer upplyftande och luftiga arrangemang. Det är ärligt och allvarligt, men ibland känns det tråkigt nog lite väl platt.

Vissa spår på Dolophin Smile är nästintill magiska, exempelvis ”The teenage order” och ”Looking for your love”, där melodierna känns så starka och drivande att det är svårt att inte beröras. Gustaf Kjellvanders sång och utsvävningar med influenser från allt mellan 60-tal och i dag mynnar ut i ett par otroligt behagliga spår.

Det är med vissa låtar som det känns lite platt och nästan ojämnt, exempelvis ”London, my town” som mest känns repetitiv och obestämd. ”Dolophine Smile” är dock en mogen, lite mörkare och vacker historia av The fine arts showcase, som imponerar mer än uttråkar.

”Real control”

(Hacka skivindustri)

l l l

”Real control” flyttar mig stundtals tillbaka till Teaterladan på Hultsfredfestivalen år 2000 då jag sade adjö till Monster, Anders Wendins tidigare punk-/skaband. Femte plattan från Moneybrother har flera spår som flirtar med Wendins 90-tal. Jämfört med de tidigare albumen låter ”Real control” avskalad, ljudbilden har minskat och soulen med den.

Naturligtvis var Moneybrother tvungen att utvecklas, de tre anlitade producenterna vittnar om att Anders Wendin själv kände att det var dags att gå vidare. Men de smäktande, pampiga och souliga rockballaderna som utgör själen i Moneybrother kan ha tappat sitt driv i samma ögonblick som Patrick Andersson och Gustav Bendt fick kicken ur bandet.

Anders Wendin sjunger fortfarande om kärlek, men lidandet som återfanns i framförallt ”Blood panic” och ”To die alone” känns inte lika hjärtskärande. Den som hoppades på en hitsingel i klass med ”They’re building walls around us” kommer att bli besviken. Men ”Real control” innehåller också flera höjdpunkter. ”Born under a bad sign” kommer att vara fullständigt fenomenal på festivalscenerna i sommar.

Red light fever

Target/Border

l l

Hot Leg är Justin Hawkins, frontmannen från plojiga The Darkness, andra chans att klä sig i utmanande, strykfula kläder och samtidigt sjunga för mycket falsett över rockriff. Och resultatet blir väl egentligen en skiva som jag inte alls kan ta på allvar, trots vissa svängiga och träffande inslag. Hawkins mixar glam, pudelrock, fula frisyrer och tjuter mest hela tiden. Gillade du The Darkness? Hot Leg kanske är något för dig.

Det är just mängden ploj som blir för mycket för mig. Det är en numer uråldrig (och tjatig) subgenre av rock som det ska blåsas liv i, och på många sätt lyckas väl Hot Leg med just det uppdraget. Elementen finns där, i form av hooks, livliga refränger och lättsmälta gitarrsolon. Och det är ju ganska kul. I typ 30 minuter. Sen blir det lite för mycket tramsiga texter, överdrivna Queen-vibbar och porriga gitarrer som slafsas in med grundkonceptet.

Hawkins är en jävel på att sjunga, det ska nämnas. Och låten ”Cocktails” lär jag nog spela för lite feelgood-vibbar framöver. Men annars är det mest The Darkness version 2.0, och den som klarar av påhitten ännu en gång (eller är obotlig 80-talsnostalgiker med leopardtights) lär nog inte bli besviken. Jag själv är nog ganska mätt, efter blott ett par smakprov.

Mer läsning

Annons