Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon gör romandebut på jämtska

/

Annons

Den 62-åriga Ann-Marie Wikander är sedan 1960-talet bosatt i Tierp, men är född och uppvuxen i Härjedalen och härstammar på sin mors sida från byn Lidsjöberg i Strömsunds kommun.

När hon efter flera års skapande för skrivbordslådan nu äntligen debuterar med boken ”Sigrid – röd som skam”, söker hon sig tillbaka till sina norrländska rötter och den jämtska hon är uppvuxen med.

sig i Nordjämtland och vars dialog helt och hållet är skriven på dialekt, kretsar kring den 10-åriga flickan Sigrid.

– Året är 1919 och Sigrid är ett skambarn, hennes mamma fick henne före äktenskapet. Sigrid vet inte om att det är på det viset, men hon känner på sig att någonting är fel och hon använder mycket av sin energi för att bli accepterad av modern. När hon under sommaren blir bortlovad som piga på fäbodvallen träffat hon Greta, som lär henne att skratta och gråta. Med henne kan hon vara på ett sätt som inte går där hemma, berättar Ann-Marie Wikander.

har arbetat många år inom vården och man, fyra barn samt fyra barnbarn har under många år upptagit en stor del av hennes tid och intresse.

Men då hon är uppvuxen i en miljö där historieberättandet stått i centrum har lusten att skriva alltid funnits inom henne.

När hon blev arbetslös på grund av en dålig rygg tog hon chansen och anmälde sig till en skrivarkurs, och det var då berättelsen om Sigrid kom till henne.

– Den bara kom till mig, precis som om den alltid har legat där någonstans. Jag kommer från en släkt som härstammar från norra Jämtland, och när jag var liten och var hos mormor och morfar satt de alltid och spelade, sjöng och berättade om hur det var förr, det gjorde starkt intryck på mig och jag har haft de berättelserna inom mig och använt dem i boken. Det var ett helt annat liv på den tiden, och det här är ett sätt för mig att föra berättelserna vidare.

höra ofta när vi var små och som jag har använt i boken är den om en nybyggarfamilj från Sjoutnäset i norra Jämtland. Barnen hittades mördade i slutet på 1800-talet, men man fann aldrig föräldrarna och några samer fick skulden och avrättades för morden. Man hade ett behov av att berätta sådana historier förr i tiden, innan radio och tv:s tid. Jag har berättat historierna för mina barn, men mina barnbarn är för små så de har inte fått höra de värsta ännu.

har liksom sina favoritförfattare Sara Lidman och Torgny Lindgren valt att skriva på dialekt.

– De här människorna som jag kom i kontakt med då berättelsen kom till mig pratade jämtska. Jag försökte skriva på svenska, men det gick inte. Jag pratar inte jämtska själv, men jag har hört min mamma, mormor och morfar prata och det finns kvar i mig, och jag har lyssnat och frågat min mamma som fortfarande lever. Men att höra hur en dialekt låter är en sak, att skriva ned det är svårare, så det blev lite tokigt i början. Den som aldrig hört jämtska kanske tycker att det är svårt att förstå min bok, men jag tror att det blir enklare efter ett tag och berättelsen känns mer äkta på jämtska.

Wikander är ute och promenerar och kommer in i en viss lunk som hjärnan börjar jobba och inspirationen kommer. Hon har redan nästa bok om Sigrid på gång, 13 kapitel är skrivna.

– Den utspelar sig 1926 då Sigrid är 17 år. Just nu forskar jag i en historia som min mormor berättat för mig, 1926 skedde det nämligen ett mord i Harrsjön och min mormor blev kallad som vittne. Hon hade aldrig åkt buss förut och fick ta med sig sitt yngsta barn och åka till Östersund. Jag försöker ta reda på hur det egentligen var, så att jag kan använda historien i nästa bok.

Ann-Marie Wikander hade kämpat länge för att bli utgiven när Ord & Visor Förlag, beläget i Skellefteå, plötsligt visade intresse för hennes manus.

– Det var en särskild känsla när jag öppnade kartongen och tog upp den första boken må du tro! Det känns väldigt spännande, men jag frågar mig själv varför jag inte började tidigare. Jag har alltid velat göra det här, men livet kom i vägen på något sätt.

– I hjärtat är det hemma, och varje gång jag ser bergen får jag en speciell känsla, säger Ann-Marie Wikander.

Annons