Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyllad debut gör sorgen till kråka

Sorgen är en kaxig, kraxande kråka. Max Porters firade debutbok mixar fabel, poesi och mild litterär vandalism för att uttrycka saknaden efter en förlorad hustru. Samtidigt hyllar den kärleken mellan en pappa och hans söner.

Annons

Författaren Max Porter kan allt om kråkor. Alla vetenskapliga försök att förstå sig på deras avancerade hjärnor har misslyckats, säger han och räknar upp varför fåglarna är så speciella:

– De är ironiska, de är lojala och lever i flock. Åratal efter att de har förlorat en bror kan de återvända för att hedra den brodern. De är monogama, de är stryktåliga och de hånar folk. Och deras förmåga att lösa logiska problem är långt större än schimpansers, säger han i ett långt välformulerat ordflöde om kråkans komplexitet.

Max Porter har debuterat med en bok om sorg, där han beskriver en kråka.

Max Porter ville att hela "Sorgen bär fjäderdräkt" skulle vara fågellik. Hans debutroman, som har hyllats och översatts till 27 språk, börjar med en ung kvinnas död. En pappa och två söner blir kvar för att hantera sorgen, när "Kråka" plötsligt knackar på och erbjuder sin oortodoxa hjälp.

Bokens blandning av drastisk humor, värme och svartaste allvar verkar spegla Max Porters personlighet väl. Han far ut mot lyckoindustrin, citerar allittererande poesi och driver med upprörda britters reaktioner på omtolkningar av Shakespeare eller Ted Hughes. Den här boken är en hyllning till Hughes dikt "Crow", skriven efter att dennes fru Sylvia Plath begått självmord. Där finns en mild vandalism men framför allt mycket kärlek.

– Jag ville skriva ett kärleksbrev till hans poesibok, och säga att poesiböcker kan få liv – till och med komma till ditt hus. Din besatthet kan bli bokstavlig, säger han.

Att många vänder sig till poesin i ögonblick av lidande fascinerar Max Porter. Han ville hitta ett nytt språk för sorgen, trött på samhällets klichéer kring att man "ska gå vidare".

– Som att det finns en särskild normalitet man ska tillbaka till. Det är nonsens för vi är alla skapade av det som har sårat oss.

Kråkas språk är ett kraxigt sammelsurium, ett poetiskt och musikaliskt freestylande, som i hiphop, vilket Max Porter gärna lyssnar på. Det enda han egentligen har skrivit förut är nonsenspoesi och "skumma, mörka fabler", i 20-årsåldern – vilket påminner om fågelns språk i boken:

– Jag ville att Kråkas språk skulle vara som hjärnans ostyriga tillstånd, att själva språket skulle kollapsa i svärta och trauma. Han kanaliserar smärtan.

Själv vet Max Porter en del om sorg. Sex år gammal förlorade han sin pappa. Han gick också på många begravningar, alltid med en känsla av att vi sörjer fel.

– I obekväma kostymer sänker vi ned våra älskade i marken, i en tyst kyrka. Var är blåsorkestern, oljudet och ropen? 27 år efter att min far dog är den här boken mitt oljud till hans ära, säger han.

Både jag och min bror fick barn tidigt för att vi ville fullgöra pappas uppgift. För oss är det hela poängen med livet.

När hans pappa gick bort slöt han och hans bror sig i ett eget universum. De fick kärlek men var ändå ensamma i sin fantasivärld. Boken tog honom tillbaka till den intensiva perioden. Men han har gjort pojkarna i boken till arketyper, namnlösa och ålderslösa.

– Jag ville att de skulle vara som bröderna i sagor där man har vissa mytiska val: väljer du att vara god eller ond, frågar Max Porter som flera gånger återkommer till vikten av empati.

Han beskriver människorna utifrån med Kråkas blick: historiens "stora män" är lögnare och skitstövlar.

– Genom er historia har ni bara skrikit på varandra om och om igen, säger han. Men barnen är speciella, värda att lyssna på och leka med. Om jag har en filosofi är det att barndomen är en fantastisk, farlig, härlig påminnelse om vad som är viktigt.

Även för Max Porter är familjen det viktigaste. Han drömde om att bli pappa snarare än författare.

– Både jag och min bror fick barn tidigt för att vi ville fullgöra pappas uppgift. För oss är det hela poängen med livet.

I boken är pappan hopplös och svag. Max Porter dras till en typ av män som inte "iscensätter manligheten". Män som kan erkänna "jag suger på det här". Ändå finns pappan där för sina söner.

– Jag har inte tid för män som inte kan ta hand om sina barn.

MAX PORTER

Född: 1981

Bor: Södra London

Familj: Hustrun Jess, tre söner som är 7, 4 och 1,5 år gamla.

Karriär: Arbetar som redaktör på förlaget Granta Books. 2016 tilldelades han Dylan Thomas Award för sin debutbok.

Favoritförfattare: "David Jones, en engelsk poet, Emily Dickinson, Alice Oswald. Några av mina favoriter är personer jag har publicerat, som George Saunders och Han Kang. Poesi är min njutning och det finns många bra nya engelska poeter som Denise Riley, hon är otrolig".

Mer läsning

Annons