Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag firar vi årets stora grishögtid

ESSÄ: Julbordet dukas. Skinkan skärs upp. Julafton är den stora fläskfrossardagen. Men måste vi håna grisen för att kunna äta upp den? frågar sig Kristian Ekenberg i en essä.

Annons

Under några dagar ägnade jag mig åt att titta på många bilder av grisars ögon. Det är inte att rekommendera om man utan dåligt samvete söker frid och frossande vid julbordet.

Finns det något djur som vi föraktar och hånar såsom grisen? Julbordets griljerade grishuvud, kladdigt av kristyr, är som en kvarleva från en hednisk offerritual, med ett äpple inkört i munnen för att vi inte ska höra ekot från slaktens ångestskrik. Tankarna går till medeltida tyranner, som spetsade fiendernas huvuden på pålar för att visa upp på stadsmuren. (Möjligtvis hånar vi kräftan ännu mer, som vi äter iklädda löjliga hattar.)

Griljerade grishuvuden är inte en lika vanlig syn i dag som tidigare. Men varför finns behovet av att håna grisen?

I boken ”Grisens historia” från i fjol, som tecknar grisens kulturhistoria, ser dock författaren Martin Ragnar mer det griljerade grishuvudet som ett tecken på att människan ändå vidgår grisens offer för att vi ska kunna fira ännu en jul. Han dömer dock hårt andra sätt att plåga, håna och förtala djuret i en bok som kan ses som ett enda långt kärleksbrev till grisen som varelse.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

I grisen ser människan sina sämsta sidor. Lortgris, grisögon, svinaktigheter, svinstior med mera är alla ord som använder sig av grisens kropp för att påtala att någon har icke önskvärda egenskaper.

”Kanske är det grisens likhet med människan som gör människan ambivalent i sin syn på grisen”, skriver Martin Ragnar och ser ett projicerat självförakt i hur vi ser på djuret.

Många av de negativa egenskaper som vi tillskriver grisen är dessutom osanningar eller resultat av de förhållanden som människan fängslat grisen i. I grisföraktet ser vi exempelvis ett uttryck för fetträdslan. Men det är människan som har matat grisen fet för en präktig skinka på julbordet och genom att inte ge grisen möjlighet att röra sig. Och anklagelsen om att någon svettas som ett svin är också lögnaktig, då grisen bara gör sig av med kroppsvärme genom trynet och rullandet i lera är ett sätt att kyla ner kroppen.

”Grisens historia” refererar en vetenskaplig teori som ehuru kontroversiell ändå är intressant att fundera över när man undersöker människans märkliga relation till grisen – att människan är en produkt av en parning mellan schimpans och gris.

“I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals”, sa Winston Churchill, och kanske ligger i dessa ord en förklaring till hur vi har behandlat grisen genom åren. För att med gott samvete kunna slakta den och sedan mumsa hela julen, måste vi utrota alla spår av djurets nära släktband till oss själva (som är så nära att vi kan transplantera grisens hjärtklaffar till människokroppen).

Det är ett välkänt mönster från grymma krig hur folkgrupper har avhumaniserats på samma sätt som grisen har tillskrivits alla tänkbara negativa egenskaper. För att grannar ska kunna mörda grannar i ett inbördeskrig, måste de förvandlas från människor till föraktliga djur.

Undantag görs, som barnens favoritgris ”Babe” och Nalle Puhs bästis Nasse, men de är just undantag.

Människans relation till grisen har gått stadigt utför, med dagens industriella slaktfabriker som den senaste anhalten på resan där grisarna göms undan från våra samveten. I boken ”Pig” menar Brett Mizelle att grisarna inte tämjdes av människan utan att de lät sig tämjas, av ett ömsesidigt intresse, men det får anses vara ett kontrakt som människan gång på gång skärpt till sin fördel.

Mycket litet skiljer de grisar som en gång började gå sida vid sida med mänskligheten med de avlade rosa fläskbomber som i dag inväntar sin slakt. Som Sven Rosendahl formulerar det, när han i ”Galtakvädet” ser världen med grisens ögon:

“Jag var Särimner, jag! Och det är jag alltjämt; om än såsom bleksiktigt tam och späckuppblåst gengångare eller vrångbild.”

Särimner är som bekant asagudarnas gris, som återuppstod efter varje gästabud om bara alla dess ben samlades in. I dag finns det inte mycket av grisen som inte tas tillvara, vilket konstnären Christien Meindertsmaa har visat i konstprojektet ”Pig 05049” där hon studerat exakt vad som tas tillvara och konstaterar att grisens kropp kom till användning i 185 olika produkter, som bland annat färgkritor, kirurgisk antibiotika, röntgenfilm och hundgodis.

När George Orwell i ”Djurfarmen” lät djuren revoltera, var det grisarna som tog plats högst upp i hierarkin. I verkligheten finns svinstian i botten av pyramiden. När jag för några år sedan läste Jonathan Safran Foers ”Äta djur”, kunde jag som köttätare känna av framtida generationers dom över köttfabrikerna och det industriella djurplågeriet. I föreställningen ”Grismanifestet”, som har turnerat under hösten, är det just människans exploatering av grisen som används som symbol för en bredare vidräkning med överkonsumtionen.

Grisen är ett intelligent och renligt djur – vad än människans fördomar om djuret säger.

För vad är det man ser i grisens blick? I de som är instängda och plågade, som visas i ”Grisens historia”, ser man någon som drivits till vansinne av ett hemskt liv. I ögonen hos de grisar som lever under bättre förhållanden ser vi varelser som är nyfikna, intelligenta och kanske inte så främmande för oss som vi vill tro.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons