Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I kväll intar Bruno K Öijer Gamla Teaterns scen

/

På 70-talet dömdes Bruno K Öijer ut som en dekadent borgerlig posör av förment renläriga vänsterskribenter.
En man av tomma gester och ihålig radikalism.

Annons

Ungefär så som Baudelaire och Rimbaud alltid kan avfärdas som elitistiska individualister – vilket de till viss del också är.

Men också nyskapande poeter.

Redan Bob Dylan kan bitvis vara snårig och närmast obegriplig. Men utan honom ingen Springsteen, ingen Lundell, Wiehe – eller Bruno K Öijer.

I kväll läser Öijer dikter på Gamla teatern i Östersund. Det är en kulturell händelse som man kan ogilla, men inte bortse från.

Öijer har aldrig förnekat sitt beroende av Dylan, ibland så starkt att det kan synas nästan parodiskt.

Solglasögonen och det burriga håret är som en klon från Dylans mest produktiva 60-tal med Blonde om Blonde som höjdpunkt.

Men Öijer kan också sin Garcia Lorca, sin Artaud, sina medeltida förebilder och sina outsiders från Kerouac, Ginsburg och Burroughs till iggypopar och lucidorer.

Han för helt enkelt en tradition vidare och hans inflytande är stort, även om han inte har några entydiga epigoner.

Det paradoxala är att Bruno K Öijer på senare år närmat sig en folkkär status, han drar fulla hus och hans återkommande samlingsvolymer säljer regelbundet slut.

Nu är han på turné runt hela Sverige och han har uttryckligen hyllat den känsliga kontakten med publiken som Lorca kallar duende, den äkta känslan.

Den kan bara upplevas på plats och med lite tur får ett antal länsbor känna av den i teaterrummet ikväll. Svart som silver heter den senaste diktsamlingen från i höstas.

Själv hoppas jag att han ger sig i kast med den magnifika långdikten Utkast till ett av dödens tal.

Då skulle min kväll vara gjord.

Mer läsning

Annons