Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget nytt när TINC äntrade scenen

/
  • The (International)  Noise Conspiracy bjöd  inte på något nytt tycker Petter Arbman.Foto: Johan Lindeberg
  • Masshysteri skramlar sig upp till en decibel som Klubb Corazon nog aldrig tidigare varit i närheten av.

Annons

Masshysteri är väldigt högljudda. Den unga punkkvartetten från Umeå skramlar sig upp till en decibel som Klubb Corazon nog aldrig tidigare varit i närheten av. Jag vet inte om det är ljudet som är dåligt men det är inte helt lätt, heller, att urskilja något distinkt under allt buller.

Bakom den tjocka oljudsväggen anar jag så småningom melodier och originella rytmer samt tempoväxlingar. Men det är också litet av en känsla, när minuterna går och låtarna betas av, att har man hört en har man hört dem alla. Förvisso ett förbehåll man måste gå in med på punkkonsert: det kommer vara aggressiva trummor, skräniga gitarrer och ivrigt skrik.

För ovana öron ÄR det verkligen samma låt om och om igen. Men man måste ändå ge dem det, att de går helt in för det och släpper loss.

Robert Pettersson och Sara Almgren samspel är härligt. Två röster i harmoni på krigsstigen.

Jag minns Refused, Dennis Lyxzéns hardcoreband från 90-talet. De var det häftigaste bandet man kunde tänka sig. De släppte en EP där de tillsammans med Thomas Di Leva sjöng ”Jag äter inte mina vänner”, Lyxzén med lika mycket frustration och eld i rösten som Di Leva med honungslen välvillighet och hopp om förståelse i sin. Det var ett ganska så fantastiskt samarbete. Sedan bytet till mer poprockiga The (International) Noise Conspiracy 1998. De gick ut hårt med första singeln ”Capitalism Stole My Virginity”. Men jag slutade lyssna. Hiphop kom in i bilden. Och så.

Sedan dess har Rick Rubin producerat deras två senaste skivor och sådant bygger ju alltid upp lite pepp och pirr inför en konsert. Så när bandet – påtagligt långhåriga – kliver på scenen och startar ett TTA-doftande intro med någon samplad monolog och ett tungt beat med indiska influenser känner jag mig oerhört mottaglig för vad TINC anno 2009 har att ge mig.

De bygger vidare på nämnda intro i väntan på sångaren med gitarrer och börjar låta som en blandning av Led Zeppelin och Studio.

Sedan kliver Denniz Lyxzén in på scen och rockar loss på sin tamburin och det är fortsatt väldigt bra. Men efter ett tag börjar jag undra vad musiken säger mig (rent musikaliskt förstås, texterna hörs inte). Det är finsnickrade Zeppelin-låtar som inte lämnar något avtryck. Det ger inget nytt, oavsett hur mycket Lyxzén spritter och slänger sig fram och tillbaka över scenen.

Mer läsning

Annons