Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget som övertygar, det känns ofärdigt

/

Görda, Kaos-VM

Busta Rhymes, Back on my B.S.

Gallows, Grey Britain

Annons

Grey Britain

Warner Music/Warner Music

l l l l

Det vore väl kanske lite i överkant att gnälla på att Gallows inte är ”äkta” nog, för det finns fortfarande lika mycket delar arbetarklass som tonårsstinna gapskrik på Grey Britain som på tidigare releaser. Det är väl inte direkt beundransvärt, men det är kul, rejält mycket ös och en smutsig realisation att punken inte alls är speciellt död.

Och om vi bortser från faktumet att Gallows är ett gäng förbannade grabbar, uppfödda i en lortig arbetarort i England och, ja, sportar ruggiga tatueringar – så är även deras punk jäkligt bra. Det är inte bara någon ”cool” image här, inte, utan ett litet potpurri av det mesta inom genren som sprutas ut. Rock n’ roll-riff, hardcore-skrik och ett par välpassande Oi!-tjoande hooks. Och lite testosteron. Inte konstigare än så, och inte heller några krystade försök att göra det konstigare. Vad skulle poängen med det vara?

Grey Britain är snäppet bättre än tidigare Orchestra of wolves, som i min mening kändes lite platt i sitt utförande, även om den var både hård och intensiv. Grey Britain bjuder på mer än ett par energiska utspel, ibland nästan progressivt, men låter inget överskugga det basala och rakryggade. Punk, 2009. Som det borde låta.

Back on my B.S.

Universal/Universal

l l

En liten del av mig kände sig lyrisk innan jag lyssnade igenom Bustas nya platta. Jag kom ihåg ett annat recensionstillfälle, nämligen The big bang, som Busta Rhymes släppte 2006. Ett otroligt kul möte som verkligen personifierade en klassisk rappare, en riktigt grym platta och ett högt betyg därefter. Solklart. Back on my B.S. låter inte lika bra. Inte alls. Den låter nästan aldrig bra. Det låter knappt som Busta Rhymes.

I stället för att bjuda på lite in your face-rap med frenetiska manövrar, som jag vill ha, så är det istället sävlig tråkhiphop som genomsyrar Back on my B.S. Det låter som sagt inte riktigt som Busta Rhymes, utan snarare som att plattans gäster får fritt spelrum att tolka sina egna soloskivor och helt enkelt hänga med Busta på köpet. Jadakiss, Pharell, Jamie Foxx. Artister jag inte vill ska överskugga mannen bakom albumet, men som ständigt gör det. Och Akon, sedan… denna tramspelle som gästar på allas skivor och bara gnyr.

När Rhymes väl får greppa micken, och får lite mer fritt spelrum, så låter det rätt bra. Inte spektakulärt, och inte som det en gång gjorde, men bra. Lite lugnare tempo och för mycket runtomkring lämnar mer att önska. Jag är även lite ställd över att beatsen känns otroligt generiska och sådär typiskt MTV-tråkiga. En trist skiva, och långt ifrån förra The big bang.


Kaos-VM

l l

Jag imponeras av engagemanget, av glöden. Det är en bedrift att gå hela vägen och släppa en skiva, att viljan och engagemanget finns som drivkraft. Men hade det kanske varit bättre om skivsläppet kom någon gång längre fram i framtiden? Där texter, beats och helheten hade fått finslipats och helt enkelt gjorts lite, lite bättre? Jag tror verkligen det.

För Gördas platta Kaos-VM känns inte klar, och på många vis inte heller genomtänkt. Det finns ett visst flow i rappandet, men det finns även luckor och nödlösningar i texterna som ibland känns så uppenbara, att det blir ytligt och rentav för trivialt. Ska man rappa om politik och samhällsämnen, då är det bäst att man utstrålar kunnighet eller i alla fall låter väldigt påläst. För att övertyga. Något som, tyvärr, inte känns speciellt påtagligt någonstans på Kaos-VM. I stället är det enkelt, med för mycket snabba lösningar och frånvarande originalitet.

Och det är ju just att det känns ofärdigt. Det finns sprickor i grundstommen som tydligt ignorerats och i stället försökts slätas över. Låtarna ”Lycka till” och ”Vart ska dom ta vägen” känns som bra låtar på pappret, men låter i praktiken ganska tafatta med simpelt färgade argument utan riktigt budskap eller vass satir. Det övertygar inte. Produktionen är visserligen stundtals helt godkänd, men de ganska tråkiga beatsen drar ned. Mycket av texterna smittar också av sig på den ibland ganska kvalificerade rappen, och får den att låta klumpig och lite bortkommen. Men. Det kan ju alltid bli bättre, och finns viljan och glöden så finns nog definitivt möjligheten. Det tvivlar jag inte alls på.

Mer läsning

Annons