Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intelligent om Zarah, bögarna och skammen

/

Tiina Rosenberg
Bögarnas Zarah
Normal
”Vokal voyeur­ism” – bra uttryck

Annons

Sedan några år finns böcker om både operabögar och schlagerbögar.

Där undersöks det faktum att åtskilliga homosexuella är särskilt förtjusta i såväl opera- som schlagermusik.

Sedan några år har dessutom professorn i genusvetenskap Tiina Rosenberg drivit ett projekt kallat ”Vill du se en skamstjärna, se på Zarah!”

Förutom artiklar och föredrag resulterar projektet nu i den mycket intressanta ”Bögarnas Zarah” (Normal) som utkommer idag.

Här utforskar hon den särställning som Zarah Leander har och har haft hos den homosexuella publiken, ett påstående hon visserligen inte dokumenterar särskilt väl, men likväl gör troligt.

Och ett nyckelord för texten är just skam.

var hyllad revystjärna redan hos Ernst Rolf på sent 30-tal, men blev närmast paria när hon från mitten av 30-talet och fram tills den tyska krigslyckan vände gjorde storartad karriär i hitlertyskland.

Ingen i Sverige ville ta i henne med tång under tiotalet år därefter och först sedan antinazisten Karl Gerhard personligen gått i god för henne kunde hon åter uppträda. Men hennes skamliga förflutna gick aldrig att sudda bort.

Själv hade Leander alltid ironiskt men medvetet spelat på sin erotiska utstrålning och kom med sin mörka ”transifierade” eller närmast ”hermafroditiska” stämma och utstuderade framtoning att bli en av landets mest utpräglade divor.

Ett vandrande stycke performanceartist som formligen dröp av politik, som professorn uttrycker saken.

att divan redan som figur stör genusordningen genom att ge det feminina ny och stark framtoning.

”Vill ni se en stjärna? Se på mig!” var Zarahs signaturmelodi redan på 30-talet och Rosenberg visar hur hennes utsatta position tilltalade dem vars sexuella utlevelse ännu på 50-talet var straffbelagd.

Den skambelagda gaypubliken kunde lätt leva sig in i hennes utstötthet, hon gestaltade livet i garderoben, den icke älskade men längtande människan, menar Rosenberg.

På samma sätt påpekar hon hur Leanders mörka och androgyna röst kan upplevas tillhöra en man som sjunger kärlekssånger till andra män – det räcker att blunda för att få den känslan.

Flyhänt diskuterar Rosenberg också hur homosexuella konstnärer, skådespelare och författare valt olika uttryck och gestaltat sin utsatthet på olika sätt, allt från Wilde och Warhol till Barthes och Fassbinder.

Här finns en rad intressanta uppslag och texten är genomgående både påläst och infallsrik, även om professorn tillåter sig en del upprepningar.

nog bara kritisk till det osannolikt fula omslaget till denna välskrivna blandning av kulturhistoria, sociologi och genusvetenskap. Och jag ser faktiskt på Zarah med andra ögon än innan jag läste Rosenberg.

Mer läsning

Annons