Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intresset svalnar

BOK: När Karl Ove Knausgård nu ger ut del två av sin "slumpmässiga encyklopedi" till en ofödd dotter, har Kristian Ekenberg börjat tröttna.

Annons

Karl Ove Knausgård slutar aldrig att vara aktuell i år. Jag har knappt hunnit läsa ut hans ”Om hösten” förrän den nu följs av ”Om vintern”.

När han i förra boken skrev till barnet i magen som snart ska födas, är det i nya boken dags för henne att möta världen. Han förklarar vad som finns i den, en vild katalog där ämnena varierar från "livskänsla" till "fisk".

I ”Om vintern” har han hunnit utveckla konceptet, bland annat genom att addera miniporträtt av människor i sin närhet, fina skisser som visar att Knausgård även får mycket sagt i det korta formatet och inte bara i den väldiga ”Min kamp”-sviten.

När han skriver självbiografiskt i ”Om vintern” får blixtnedslagen i livet ett annat djup om man har läst hans stora uppgörelse med fadern. När denna här bara flimrar till snabbt har man som läsare redan en detaljerad bild av honom.

Läs mer: Ekenberg om del ett i sviten, "Om hösten"

Min läsning tänder till mest inför rubriker som ”tandborstar” och ”gatubrunnar”.

Nyfikenheten på hur författaren ska kunna utvinna guld ur de mest intetsägande ämnen. Det kan vara så att texterna har vässats från ”Om hösten” till ”Om vintern”, när Knausgård nu har bemästrat formatet, men mitt intresse sviktar i denna andra bok. Bristerna blir också tydligare, i synnerhet när han tangerar naturvetenskapen, som i texten som killgissar kring atomer.

”Om vintern” har ytterligare en attraktion, utöver Karl Ove Knausgårds prosa: Lars Lerins akvareller, överdragna med en hinna frost. De får den bistra nordiska natten att lysa.

LITTERATUR

Karl Ove Knausgård

”Om vintern”

Med bilder av Lars Lerin

Översättning: Staffan Söderblom

(Norstedts)

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons