Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joyce Carol Oates, du fattas mig

/

Joyce Carol Oates
Dagbok 1973–1982
Översättning: Ulla Danielsson
Albert Bonniers Förlag
TRÅKIG

Annons

BÖCKER. Sommaren 2005 läste jag Joyce Carol Oates ”Blonde” för första gången. Hösten 2005 läste jag den engelska originalutgåvan av samma bok. Vintern 2006 läste jag den svenska översättningen i inbunden version.

Kärleken för en mystisk kvinna ledde mig till en annan och jag förälskade mig snabbt i Oates sätt att berätta. Hon är sällan omhuldande, ofta kallt realistisk men lyckas trots det omge sina berättelser med ett gnistrande skimmer. Hon skriver naket men detaljerat på ett sätt som väldigt få författare lyckas med. Hon är hårdare än den typiskt kvinnliga författaren och mjukare än den manlige.

”Joyce Carol Oates dagbok 1973 – 1982” är ett av vårens mest omtalade boksläpp. Och enligt mig en stor besvikelse. Om besvikelsen beror på mina förväntningar eller Oates personliga prestation är svårt att avgöra, men ta mig tusan vilken tråkig dagbok. Om dagbok ens är ett rättvist epitet för boken jag just läst.

Oates dagboksskrivande betecknas som ett ”experiment i medvetenhet” och det klargörs redan från starten att redaktören strukit delar av materialet. Strykningarna har gjorts på grund av det ursprungliga manuskriptets längd men har också drabbat namn och information som kan tänkas ”genera levande personer”, dessa korrigeringar markeras med hjälp av tre punkter inom parentes. Teckenkombinationen dyker upp lite här och var och blir till slut väldigt frustrerande, vad är det jag inte får veta? Vad är det redaktören inte vill att jag ska se?

En reaktion som ganska snart vill förvandla mig till en litterär ligist. Jag hungrar så mycket efter överraskningar och sysselsättning att jag känner mig manad att hitta på egna tänkbara intriger.

Det material som redaktören och Joyce Carol Oates bidrar med handlar mest om middagsbjudningar, åsikter om författare och böcker som hon gillar eller ogillar, hennes föreläsningar och hennes persona Joyce Carol Oates. Hon gör nämligen en klar skillnad mellan den publika och den personliga författarinnan, även om dagboken inte avslöjar så vidare mycket om någon av dem.

Det mest intressanta med ”Joyce Carol Oates dagbok 1973 – 1982” är att få följa huvudpersonens författarprocess. Hur relationen mellan författarinnan och hennes fiktiva karaktärer växer fram, vad hon själv anser om sina skönlitterära prestationer. Huruvida de speglar Oates privatliv kommer man antagligen aldrig att få reda på.

Det är onekligen en resolut kvinna full av åsikter och ståndpunkter som suttit bakom skrivmaskinen. Hon är bitvis filosofisk, bitvis romantisk och kärleksfull. Tjurskallig, fördömande och motvalls. Men trist. Någon som gärna talar om stort och smått, men aldrig det däremellan.

Jag lägger därför ner boken utan att veta vem Joyce Carol Oates är. Och om hon inte är mer än det här, så hade jag kanske gjort bäst i att aldrig plocka upp den här boken överhuvudtaget. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska bearbeta allt det här, men jag har två möjliga alternativ. Antingen glömmer jag att det här någonsin har hänt, läs er ”Blonde” en fjärde gång och försöker återställa min beundran för Joyce Carol Oates fullkomlighet. Eller så tvingas jag inse att jag inte kunnat se skillnad på magisk och alldeles vanligt tråkig.

Mer läsning

Annons