Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kape gör konst och musik om att längta bort

/
  • Konstnär och filosof bakom galler. Gustav Kape Lindqvist, som öppnar sin nya utställning i dag gör helst inte porträtt. Men bilden intill honom är ett undantag som bekräftar regeln och starkt påminner om en bekant österrisk filosof. Foto: Tomas Larsson

För ganska precis sju år sedan publicerade ÖP ett reportage där den unge graffitimålaren Kape diskuterade med galleristen Lars Bolin om unga konstnärer alls är intresserade av de traditionella gallerierna.

Annons

”Utställningar på gallerier passar inte in i de unga konstnärernas mentalitet” sa Kape bland annat.

Gustav Kape Lindqvist påminner om sitt eget uttalande inför den utställning han i dag öppnar på just Lars Bolin Gallery:

– Jag tycker fortfarande att graffiti passar bäst ute i verkligheten. Men själv har jag alltid sysslat med måleri samtidigt som jag gjort musik och graffiti. Och det känns verkligen bra att kunna visa måleri i Bolins källare.

De flesta bilderna är gjorda inför utställningen, det mesta i akryl och många domineras av klara blå och orangea färger ofta befolkade av tämligen magra figurer som kan påminna om rymdvarelser:

– På högstadiet målade jag mycket aliens, så det kanske är en rest från den tiden. Och blått är en färg jag oftast återkommer till, jag tycker helt enkelt att det är vackert.

Många titlar har litterära eller kulturella referenser, ”Kill ’em all” eller ”På spaning efter den tid som flytt” är några exempel, den senare är för tillfället undanställd men visar en svensk kung med tre trädkronor och många vändande blad.

Därmed kan målningarna ge intryck av att vara idébaserade och genomkomponerade, men så är det inte, säger Kape:

– Ofta vet jag inte vart bilden ska ta vägen, jag målar fritt och bilderna växer fram. Det innebär förstås att bilder jag har i skallen kan dyka upp på duken. Men jag planerar sällan bilderna, det vill jag inte, jag ogillar exempelvis att göra porträtt.

Fast det finns förstås undantag. Bakom spiraltrappans galler hänger vad som uppenbarligen är ett porträtt av Ludwig Wittgenstein, 1900-talets utan jämförelse mest berömde filosof, svårtolkad men också oerhört lockande:

– Jag har nyligen läst om hans ”Tractatus”, och har absolut ingen ambition att begripa allt han skriver, men det är en bok jag dras till, den är spännande. En annan av mina stora favoriter är PO Enquist.

Samtidigt med vernissagen släpper han en ny skiva, som liksom utställningen är döpt till ”Hugaligen”, ett uttryck han gillar och hämtat från sin mormor:

– Skivan är illustrerad med bilder som ingår i utställningen, men det är inte så att varje låt handlar om en speciell tavla.

Har du förändrat musiken jämfört med tidigare?

– Nja, på senare år har jag gjort mer saker med bara sång och gitarr, lite åt countryhållet, skivan innehåller både sådana och raplåtar.

Sådant som ”Jag sköt en man i Brunflo”?

– Fast just den är inte med här, den har jag gett ut som singel tidigare i år.

Och texterna?

– Tja, där finns en likhet med tavlorna, de handlar som vanligt om att längta bort, att hitta något annat, sånt som alla låtar väl oftast handlar om, småler han.

Nytt är att skivan sedan i går finns att ladda ner på Itunes, sannolikt också Spotify om allt fungerat med tekniken. Och den fysiska cd:n är på ingång. Om allt går som planerat kommer Kape också att framföra några nya låtar live under vernissagen.

Mer läsning

Annons