Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Jonsson: "Du måste se det här" garanterar att jag kommer skita i fenomen- men lita på hypen - du bara måste se Skam

Artikel 2 av 15
Karin G Jonssons krönikor
Visa alla artiklar

En våg sveper över landet. Svallvågor drabbar även Brasilien och USA. Men mest drabbas Skandinavien. Det handlar om Skam, en norsk tv-serie som precis sänt sin tredje säsong i grannlandet. Den som tittar på SVT play i Sverige har precis fått se de två första säsongerna.

Annons

I somras var det Pokémon Go, innan dess senaste säsongen av Orange is the new black och dessförinnan allt Liv Strömqvist tecknade. Innan dess handlade det om Game of Thrones tillsammans med Martina Haags bok om otrohet. Troligtvis är det internet som gör att hypade fenomen kan spridas och masshypnotisera oss så fort: Få oss att konsumera och därmed döma i symbios. Därför börjar vi älska vissa saker exakt samtidigt. Och skapa enorma förväntningar.

Vi måste nog sträcka oss så långt som till typ när Rederiet gick på tv och miljonpubliken såg alla avsnitt samtidigt, för att förstå. Alla skapade sig en relation till karaktärer i ett svep. Men Skam är ändå mycket mer än så. Jag blir som mest förvånad (jag såg alla tre utgivna säsonger på två dygn) av att det bara blir bättre och bättre för varje avsnitt. Allt skapat som visas upp idag och blir hypeat blir nästan uteslutande one hit wonders. Hypen blir prestationsångest för skaparen och uppföljaren, tvåan i serien eller uthålligheten i produkten, håller mycket sällan i sig.

Skam är en ungdomsserie skapad av Julie Andem (hennes manus- och regidebut!) där man kan följa serien på webb-tv och på karaktärernas egna konton i sociala medier. Det är 25 minuter avsnitt ur gymnasieungdomars liv på Hartvig Nissens videregående skole i Oslo. Vardera säsong fokuserar på olika huvudkaraktärer men kretsar kring samma gäng. Det är skört och förbannat vackert. Det handlar om Eva, Noora och Isak som trevar sig fram och inte vet allt. De tolkar världen, söker kärlek och bekräftelse. Karaktärerna och människorna är inte färdigpacketerade och färdigutvecklade, även om det är väldigt mogna människor.

Jag får en större förståelse för Norges inställning till Nato av att lyssna till karaktären Williams resonemang om våld och vad som löser världsproblem och bråk.

Dessutom kommer det norska så nära äntligen. För första gången känner jag en samhörighet och en närhet med Norge och norskar. Trots att vi en gång var landsmän och fortfarande är grannländer och är det något som fått att min generation inte klickat med oljeriket. Man reser till Oslo för att jobba ihop pengar, men har ingen förståelse för livet där och det dyra köttet. Samtidigt som jag slukar tre säsonger ungdomsserie vävs nya ord in i mitt vokabulär: Drittsekk, trist, trenger, russebuss, hyttetur. Och jag får en större förståelse för Norges inställning till Nato av att lyssna till karaktären Williams resonemang om våld och vad som löser världsproblem och bråk.

Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana i SKAM.

Skam handlar inte om schablonen "naiv ungdom", utan regissör och manusförfattare Andem sätter verkligen fingret på det nya. Det är feminism och hur man ska tolka jämställdhet och bäst uppnå det. Det är slöjor på starka tjejer och kulturkrockar. Det handlar om att komma ut som hbtq-person och det handlar om psykisk sjukdom.På något sätt så lyckas serien möta klichéer och skildra unga vuxna på ett värdigt sätt.

Det blev väldigt påtagligt hur banbrytande serien är i en Skavlan-intervju i höstas när två av huvudrollsinnehavarna gästade programmet. Fredrik Skavlan tog varken Skam-publiken, Josefine Frida Pettersen (spelar Noora Amalie Sætre) eller Tarjei Sandvik Moe (spelar Isak Valtersen) på allvar. Visserligen använde han de vanliga frågorna: "hur nära är ni era karaktärer?" och "blir ni igenkända på stan?". Men att karaktärerna finns på sociala medier och att skådespelarna använder egen erfarenhet i sin roll är en del i att förklara världen och finnas där publiken är, och det är inte banbrytande i sig. Det är något annat som är mästerverket Skam.

En kommentar om att "du måste se det här" garanterar att jag kommer skita i fenomenet. Jag vet att jag kommer bli besviken. Ett förväntans förstörelse. Men jag lyssnade till masskören och tittade på Skam. Här träffas jag rakt i hjärtat, tillsammans med många andra (vittnande tittare har till exempel sett serien fyra gånger om redan nu). Så vari ligger storheten och receptet att lyckas överträffa förväntningar? För mig är skildringen av kvinnlig vänskap och de typiska smsen från föräldrar viktiga ingredienser, om än små. Helheten är så vacker i att så många blir sedda samtidigt utan att det blir krystat. Det är inget politiskt korrekt verk som är skapat med den missionen. Det definierar, ger exempel på och sätter ord, bild och känsla på samtiden. Att det dessutom kommer denna typ av skildring i en tid då vi törstar extra mycket efter en guidebok till världen, ger bara mer skjuts. Länge har det funnits ett behov av att luta oss mot amerikansk rörlig kultur för att som ung bli definierad, skildrad, förstådd och underhållen. Men i Skam finns det unga liv att känna igen sig i. Det är något med storheten i kultur som förklarar nära en, även geografiskt. Det är ju egentligen en liten ungdomsserie. Men den förklarar världen och gör att fler vågar anmäla sexuella övergrepp, för det vågade ju Noora i Skam.

Alla artiklar i
Karin G Jonssons krönikor
Annons