Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: Mellon är ett chips-och-dip-folkligt jippo - men det är också kvalitativ underhållning

Den som säger att hen inte har koll på Melodifestivalen försöker ju enbart verka fin. Även om en prompt väljer att avstå från att se programmet så går det praktiskt taget inte att undvika.

Annons

Glitter, boor och folklig schlager är inte fulkultur, menar Kata Nilsson.

Detta är min övertygelse och den bekräftas varje vår när varenda löpsedel handlar om att Christer Lindarw misstror pensionärernas kunskaper om hur en använder en app, och när ledarskribenterna slutar skriva om flyktingkrisen utan istället frågar sig om Linda Bengtzings text "Du kan smiska mig om jag vill" verkligen kan beskrivas som kvinnopolitisk (det kan den inte, är mitt svar).

På något vis tycker jag att det är rätt nice att hela Sverige sluter upp och engagerar sig i ett TV-program som gör att det alltid finns något mer att prata om än bara det kassa vintervädret. Men inget är ju så störigt som när en bjuder in till diskussion om den senaste deltävlingen och ens samtalspartner låtsas inte veta vad det handlar om: "Nä, du vet jag tittar ju inte på det där jippot, det är ju alltid samma sak", vilket får en att sjunka ner i skorna och känna sig kass för att en inte ägnar varje vårvinterlördag på Dramaten eller jazzklubb eller slampoetry.

Det som är folklig och bred form av underhållning och det som är mindre tillgänglig kultur får en att ställa sig frågan: Vad är fin- och vad är fulkultur? Var går gränsen? Skådespelerskan Jennifer Lawrence berättade i en intervju en gång att hon i början av sin karriär bara gjorde indie-filmer, och att hon var nöjd med att bara göra indie-filmer. För henne var det viktigare att det var en intressant produktion med bra manus än att bli känd och vara del av Hollywoods storfilmshysteri. Sedan blev hon erbjuden rollen som Katniss i "Hungerspelen" och var nära att tacka nej tills hennes mamma sa åt henne att stå fast vid sin ståndpunkt. Nu håller du på att tacka nej till ett fantastiskt manus bara för att det är en storproduktion, och moderns ord fick Lawrence att ändra sig och slutligen tacka ja till rollen som Katniss Everdeen (något vi Hungerspelen-fans är evigt tacksamma för).

I min värld går det liksom inte att dela in kultur i fint eller fult, för det är inte svart eller vitt. Mellon kanske sällan levererar århundradets bästa låtar men då och då poppar en Loreen eller Frans upp och en kan faktiskt få erkänna för sig själv att "Det här är sjukt bra!". Sammanfattningsvis tänker jag att ja, Melodifestivalen är ett chips-och-dip-folkligt jippo som får alldeles för stor medial uppmärksamhet, men det är också kvalitativ underhållning. Jag ser fram emot en vår av konstutställningar, teaterföreställningar, konfetti och glitterboor.

Mer läsning

Annons