Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kindstrand om det fria ordets utmaningar

Yttrandefriheten är sällan lätthanterlig och inte alltid vacker till sin karaktär. Vems tankefrihet och värdighet ska egentligen gälla? Gunilla Kindstrand reflekterar över det fria ordet när den svenska tryckfrihetsförordningen fyller 250 år.

Annons

I dag äts det tårta på många redaktioner i Sverige. Kanhända smäller också en och annan champagnekork.Journalister och andra makthavare kommer att flockas för att hylla de vackra ark som avbildas här på sidan. De har gulnat betydligt sedan den där vinterdagen för 250 år sedan då de matades ut ur den enkla tryckpressen.

Den svenska tryckfrihetsförordningen var världsunik när den antogs av den svenska riksdagen den 2 december 1766. För första gången fick ett helt folk av lagen skyddad rätt att fritt skriva och trycka sina åsikter. Det är med andra ord inte bara journalister och politiker som bör fira idag, utan alla som vill kunna säga sin mening offentligt.

” …thenna frihet bör anses för ett af the bästa hjelpemedel till Sedernas förbättring och Laglydnadens befrämjande, tå missbruk och olagligheter genom trycket blifwa för Allmänhetens ögon ådagalagde…”

Texten andas redan i sitt ursprungsskick en stor tilltro till kraften i den offentliga debatten. Dessutom är den poetiskt på ett vis som eggar och skärper tanken hos den som läser. Tryckfrihetsförordningen var ett radikalt sätt att få struktur på den kraftmätning mellan censur och åsiktsfrihet som pågått ända sedan boktryckarkonsten introducerades på 1400-talet. Med den nya tekniken kom ett nytt sätt att se på jaget och det gemensamma. Visserligen var dåtidens främsta maktinstitution, kyrkan, från början en ivrig påskyndare av boktryckarkonsten, men perspektivet var det omvända: genom trycktekniken fick kyrkan möjlighet att kontrollera och standardisera bibelutgåvorna. I klostrens handskrifter hade präntarna allt som oftast tagit sig friheter med tillägg eller redigeringar som var omöjliga att hålla reda på.

Men övervakningen blev omöjlig när marknaden växte och den relativa masskommunikationen kom istället att bana väg för fritänkare och opponenter, som Martin Luther. Upplysningstiden är tätt länkad till det tryckta ordet, och i hela västvärlden skärps under den 1700-talet debatten om individens frihet. Förordningen som antas 2 december 1766 är med andra ord väl förberedd, men icke desto mindre modig: allt som inte uttryckligen var undantaget i lag blev fritt att trycka.

Sedan dess har yttrandefriheten utmanats och tillfälligt åsidosatts av statsmakterna många gånger, inte minst under andra världskriget. Tryckfrihetsförordningen kompletterades för 25 år sedan med yttrandefrihetsgrundlagen som omfattar etermedier och redaktionellt hanterade webbplatser, men den digitala tekniken har visat sig minst lika revolutionerande som boktryckarkonsten och hela regelverket genomlyses precis just nu för att - på gott och ont - bättre passa nutidens villkor.

Vi som var med i nätets barndom minns den eufori som rådde på 1980- och 1990-talen. Kring nätets möjligheter växte förhoppningar om en ny jämlikhet mellan stad och land, om bredare bildning, om direktdemokrati, om en utökad och fördjupad yttrandefrihet. Medborgardrivna initiativ som Wikipedia växte och de traditionella medierna öppnade sina spalter för läsarkommentarer i en övertygelse om att nutidsförmedlingen på så vis skulle vitaliseras och skärpas.

Men jubileumsåret 2016 kan snarast beskrivas som ett baksmällans år. De flesta kommentarsfält är redan stängda, då de ansågs för dyra och juridiskt osäkra att hantera. Hoten mot dem som använder sig av yttrandefriheten i sin yrkesutövning, som journalister och konstnärer, ökar stadigt. Enligt en undersökning från Svenska Journalistförbundet har fyra av tio journalister utsatts för hot, påtryckningar eller trakasserier. Var fjärde har avstått från att bevaka vissa ämnen på grund av rädsla och obehag.

Häromdagen presenterades en utredning från Myndigheten från kulturanalys som belyser de upptrappade hoten mot svenska författare och bild- och formkonstnärer. Också här är statistiken alarmerande. Många uppger att de dragit sig tillbaka från offentligheten som en konsekvens av det hårdnande klimatet.

Det offentliga diskussionen är snabbare, mera känsloladdad, personifierad och svartvit än någonsin. De traditionella medierna klamrar sig vid etiska regler och publicistiska hederskodex, men dras successivt med i det gälla tonläget. Ingen aktör kan gör sig oberoende av de villkor som digitaliteten ger.

Om man skulle försöka sig på att direktöversätta 1766 års idéer till idag skulle man sannolikt hamna på Flashback, som har den absoluta yttrandefriheten som sin grunddevis och där det mesta står att finna. Här finns avancerad medborgarjournalistik, intressanta litteraturdiskussioner, men också rå hets mot enskilda personer, bruksanvisningar för droger och oseriösa spekulationer kring brottslingar och brottsoffer. Flashback har över en miljon medlemmar som sägs skriva cirka 20 000 inlägg per dag. Det är en skavande nagel i ögat på den goda smaken, för här sätts absolut tilltro till att den som läser också kan avgöra vad som är sant och relevant, utan mellanhänder. Så kan den se den ut, den mycket löst tyglade yttrandefriheten - uppkäftig och ohörsam. Samtidigt är den en för många en symboliskt viktig ventil i en annars reglerad offentlighet.

Yttrandefriheten är sällan lätthanterlig och inte alltid vacker till sin karaktär. Den digitala världen slungar in oss i olika erfarenhetsbubblor men binder oss också samman på ett nytt och obönhörligt vis. Den rätt att säga sin mening som de flesta i västvärlden förbehållslöst försvarade under Rushdieaffären 1989 blev mer komplicerad i tumultet kring de danska Muhammedkarikatyrerna 2005. Terroristmorden på satirtidningen Charlie Hebdo 2015 gjorde det än svårare. Världen har ryckt närmare. Vems tankefrihet och värdighet ska egentligen gälla?

I dag kommer det att formuleras många fluffiga ord kring de gulnade arken. Det mesta kommer att vara lent och lätt. För den som vill ha något större tuggmotstånd rekommenderas Niklas Orrenius nyligen utgivna reportagebok om konstnären Lars Vilks och hans konstsyn. Titeln är ”Skotten i Köpenhamn” och i ett långt och välskrivet kapitel diskuterar Orrenius yttrandefrihetens nutida villkor med Hans Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt. Det är ett samtal som förs på allvar.Att läsa, eller läsa om, den texten är ett alldeles utmärkt sätt att fira ett viktigt jubileum.

Mer läsning

Annons