Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst: En stor jämte är tillbaka i Sundsvall - Berta Hanssons konst visas på Sjögatan sju

Sundsvalls Konstförening: Verk av Bertha Hansson
Galleri Sjögatan sju
27 januari - 5 februari
Vernissage: fr 27/1 15–18
Öppet: Fr 15–18, lö–sö 12–16

Annons

Senast Berta Hanssons (1910-1994) konst sågs i Sundsvall var 2009 hos Galleri Stadsbacken, i en utställning vid namn "Tre stora jämtar".

Hennes 100-årsjubileum firades med en stor utställning på Konstakademien i Stockholm. I Stockholm bodde hon också sedan 1947, men återvände till Hammerdal och Jämtland om somrarna.

Sitt yrkesliv började hon som lärare i Fredrika, och skolbarnen och naturen i Lappland blev hennes första inspiration. I den här utställningen är barnen en röd tråd. I tidiga skisser försöker hon fånga barnens personligheter. Hon söker gärna det kantiga, sneda och annat vi inte skulle kalla vackert, men som gör porträtten realistiska och jordnära. Längre fram går hon närmare och fångar många fina detaljer i ansikten: någon suger tumme, någon ser ängslig ut, någon tittar tomt framför sig och någon ser uppåt, som barn ständigt gör i vuxnas sällskap.

I en annan sorts barnmotiv är barnen runda, bulliga, ibland nästan babykroppar, och de förekommer ofta i grupp. Ibland leker de i ett definierat rum, i andra tycks de ha tappat markkontakten och mer eller mindre sväva. De har blivit abstrakta, ansiktslösa, mer symboler än individer. I "Barn i hotad värld" sträcker de sig uppåt, åberopar makterna som företrädare för hela mänskligheten. I "Skidåkarna" åker de visserligen skidor, men ändå var min första känsla att de är utomjordiska figurer, kosmiska väsen.

Berta Hansson använde många tekniker - olja, grafik, teckning, skulptur, textil - och den stora textila "Uhuru (Frihet)" är det främsta spåret av hennes långa vistelse i Afrika.

– Det var inte så vanligt att man bodde där i början på 50-talet och det inspirerade henne mycket, säger systerdottern Birgitta Larsson.

Den ropar efter frihet för de svarta och är en talande bild av ojämlikheten: svarta och vita figurer på var sin sida om en växtbarriär; de vita har en bakgrund av sammet och fina material, de svarta får nöja sig med kaffesäckar. Ända in i materialvalet sökte hon sitt budskap.

En målning sticker ut - den ensamma vita fågeln som störtar rakt mot betraktaren, ett ödesmättat rop av ljus i svart natt. Den var hennes sista målning. Efter den "lämnade jag staffliet för gott. Satte punkt för mitt målarliv. Utan självömkan, tror jag", skriver hon i en dikt.

– Morgonen därpå samlade hon ihop färgerna och gav till en granne, säger Birgitta Larsson.

Fredag, före vernissagen, hålls också ett föredrag i Kulturmagasinet om Berta Hanssons vänskap med Sara Lidman.

Mer läsning

Annons