Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet med lungcancer

BOK: Lina Erkelius läser Jenny Diskis sista bok.

Annons

Den brittiska författaren Jenny Diski (1947-2016 ) hann under sin livstid skriva sjutton verk, både romaner och sakprosa. För svenska läsare är hon kanske mest känd för den hyllade ”Främling på tåg”, en självbiografisk reseberättelse.

När hon 2014 fick diagnosen lungcancer med ”två-tre år kvar att leva” bestämde hon sig för att skriva om livet med sjukdomen, trots att det bar henne emot. ”Ännu en satans cancerdagbok”, fräser hon och vägrar se sig som offer, avskyr klyschan ”kämpa mot cancer”. Ingen får under några omständigheter påstå att hon har ”förlorat kampen mot cancern”.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Diski framhåller att hon i hela sitt liv har stridit mot auktoriteter. Hennes föräldrar både ofredade och försummade henne, vilket hon skrev utförligt om i ”På tunn is – en resa till Antarktis” (2004). Iskallt skildrar hon barndomens lidande under neurotiska, självmordsbenägna och självupptagna föräldrar. Hon klarade sig igenom fosterhemsplaceringar, överlevde självmordsförsök och ett flertal vistelser på psykkliniker.

Jenny Diskis avskedsbok, "Den sista resan", är inte enbart en cancerloggbok. Den är både en levnadsteckning över en ovanlig uppväxt, en studie i dysfunktionella familjer och en osentimental betraktelse över sjukdom och död. Inte minst är det också en berättelse om en relation mellan två kvinnor som råkar vara respektive kommer att bli framgångsrika författare. Under fyra år i tonåren, på 1960-talet, bodde Jenny Diski nämligen hos nobelpristagaren i litteratur, Doris Lessing, och gör i boken en utförlig analys av hennes person och författarskap.

Jenny Diski skriver om sin egen död i

Relationen mellan Lessing och Diski var långt ifrån enkel. Kanske ”adopterade” Lessing en krävande tonåring för att gottgöra för det faktum att hon tidigare hade övergett två av sina egna barn när de var små? I en gripande passage vars innehåll och konsekvenser återkommer boken igenom berättar Diski hur hon skrev en lapp till Lessing och undrade vart hon skulle ta vägen om hennes ”adoptivmamma” inte tyckte om henne. Den komplicerade Doris Lessing blev så rasande att hon travade ut och slängde igen dörren efter sig. ”Känslomässig utpressning”, kallade hon Diskis osäkerhet och trygghetslängtan.

När det gäller livet med cancern skriver Diski till stor del med ett tonfall som är både krasst och galghumoristiskt, vilket på något sätt provocerar mig. Det är som om hon inte vågar visa sig sårbar. Att vara offer och att visa sårbarhet är ju inte samma sak. Jag kommer på mig själv med att sakna en uppriktig förtvivlan.

Där finns en känslomässig borderline-kyla som påminner om till exempel Birgitta Stenberg. Jag tänker att ingen kan gå igenom en så omfattande cancerbehandling utan att gå under av ångest. Jag tänker: Hur kan någon med obotlig cancer överhuvudtaget skriva om något annat än sin obotliga cancer? Jag tänker att galghumorn är ett sätt att slippa vara uppriktig. Kanske har jag fel. Förmodligen har jag det. Alla författare strävar väl efter att vara uppriktiga, gör de inte?

Ju närmare slutet kommer, desto mer uppriktig blir hon. Jag tycker mer om de partierna. De som beskriver en sorts förtröstan i att döden är det icke-varande där alla redan har befunnit sig, i evigheten innan vi blev till.

LITTERATUR

Jenny Diski

"Den sista resan"

Översättning: Cecilia Franklin

(Alfabeta)

Mer läsning

Annons