Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med en cigg i Graham Greenes värld

BOK: Crister Enander slår sig ner i baren tillsammans med de dystra männen och läser "Vår man i Havanna", "Den stillsamme amerikanen" och "Slutet på historien".

Annons

Skymningen smakar som en blandning av brunmättad rök, en strimma av balsamaktig brasiliansk tobak och tydliga inslag av enbär från de många gindrinkarna som druckits i just denna bar bara de senaste timmarna.

Stämningen är loj. Den är modstulen och uppgiven, närmar sig något som måste betecknas som cyniskt blasé. Om den däremot är uppgiven återstår att upptäcka. Graham Greene vet vad han gör.

Ingen bland barens gäster väntar längre på allvar. De vet vad som kommer att hända. Samma sak som alltid händer. Oavsett var. Oavsett när. Detta är bara en annan plats, ett annat land, en del andra gäster. Kyparen talar samma brutna europeiska språk – engelsk och franska eller tyska – oavsett var dessa män sitter och vattnar sin osläckliga törst. Vänta. Dricka. Smaka på den svarta ledan.

Graham Greene. Foto: Modernista

Männen, det är nästan alltid enbart män, som sitter på den billigaste baren av de bra krogarna, stadens centrum för skvallret och officiösa bulletiner, har alla trötta och gulnande ögon – inte sällan rödsprängda – som redan har sett för mycket och vars söndriga minnen har glömt ännu mer. De röker cigarrett efter cigarrett – rökande tycks mer vara ett renodlat tidsfördriv än uttryck för njutning eller begär. Timme efter timme fördrivs i en utdragen väntan. Konversationen är trött. Inget nytt, inga förändringar, inga nyheter av vikt. Varje dag är lik gårdagen och bär redan morgondagens händelselöshet inom sig som ett löfte. Mot denna dagliga liknöjdhet står kriget eller upproret; ett krig eller uppror som sällan förmår vara effektivt, utan i stället blir utdraget och brutalt blodigt.

Platsen kan vara Haiti eller Vietnamn, Bombay eller Havanna, ett tillhåll i de inre tropikerna eller mitt i en av storstäderna i Centraleuropa, ibland till och med London.

Att polischefen i Saigon sitter och läser Pascals ”Tankar” – när journalisten Thomas Fowler i ”Den stillsamme amerikanen” sent på kvällen blir hämtad av en konstapel – är inget märkligt. Hos Graham Greene hade det varit avsevärt konstigare om polischefen inte hade läst Pascal vid denna sena timme. Det är en del av Greenes styrka som författare. Detaljerna bär på många berättelser. Där ligger de många dolda sanningarna som måste upptäckas genom en aldrig svikande vaksamhet och känslighet.

Svek. Tro och tvivel. Girighet och grym avund. Bedrägeri och förräderi. Hat och hämnd. Gemenskap och vänskap, falskhet och ärlighet. Närhet och distans. Den levande Nåden och Guds närvaro.

Ödsligheten, torftigheten och Guds frånvaro. Passion och en kärlek som fogar samman eller en kärlek som förstör. Svartsjuka och moraliska val som ställer samvetet på svåra prov.

Graham Greene behandlar de stora frågorna. De ämnen som svider som en svetslåga i själen, frågor som behandlade på ett felaktigt sätt riskerar att gröpa ur karaktärerna inifrån, fräta sönder deras hållning och värde. Ingenting är lätt eller sker utan möda och ansträngningar:

Det handlar om händelser som bär på ett sällsamt svavelgult ljus – händelser som kan förmå förändra den enskilda människans villkor och framtid i grunden.

Att ge ut de tre romanerna ”Vår man i Havanna”, Den stillsamme amerikanen” och ”Slutet på historien” förmår på ett förträffligt sätt visa såväl bredden som djupet i Graham Greenes författarskap.

Graham Greenes blick verkar registrera allt – hur trött och förrädiskt resignerad den än framstår där han sitter längst in i baren – alltid längst in för att ha ryggen fri – och läser dagens lokala tidning. Miljöer, detaljer, snabba skiftningar i stämningen mellan de som sitter i lokalen, kvardröjande dofter, med vilka steg den nyanlände mannen går fram till baren, kvinnans märkliga skratt och hennes rasslande med de falska juvelerna – allt lägger han märke till och äger ett på en gång levande och precist språk att återge vad han sett.

Han sitter där. Ögonen trötta, nästan vattniga efter att några väl många opiekulor hamnade i hans pipa kvällen före. Han sitter där i väntan – ja, i väntan på vad? På ett väsentligt plan delar Graham Greene estetik med Heinrich Böll. Den senare formulerade hållningen som så: En roman ska skrivas så att den liknar en pralin. Författaren måste först använda så mycket choklad att läsaren inte direkt får syn på sanningens cyankalium som döljs därunder. Enligt samma teknik, med de beska och svåra sanningarna väntande under ett lager av lockande och eggande händelser, skriver även Greene sina böcker.

Själv menade Graham Greene att han skrev både romaner och underhållning i den debatt om genrer och olika genrers litterära värde som uppstod under det sena femtiotalet och tidiga sextiotalet. Idag är det svårt att tänka sig att någon är beredd att kategorisera Greenes romaner som underhållningslitteratur. Intrigen må vara spänningsromanens eller kärleksromanens, spionromanens eller krigsromanen – men oavsett de yttre förvecklingarna vrider sig undantagslöst någon av de avgörande existentiella frågorna genom romanen som en obarmhärtig vass skruv.

Att ge ut de tre romanerna ”Vår man i Havanna”, Den stillsamme amerikanen” och ”Slutet på historien” förmår på ett förträffligt sätt visa såväl bredden som djupet i Graham Greenes författarskap.

Passionen som tänder en eld som knappt går att släcka; den lockande lena kärleken och svartsjukans bultande hat som snabbt förvandlas till ett beroendeframkallande gift: de desillusionerades sorgligt förlorade liv; politikens solkiga och råa baksidor; den torra ironiska humorn och – som alltid – vilsna själar i nöd och vånda som söker räddning på de sätt som står dem till buds. Nåden finns där – för alla. Den avgörande frågan är om de sökande, de vars törst är störst, förmår att inse det.

Crister Enander

enander@kajen.com

LITTERATUR

Graham Greene

”Vår man i Havanna”

Förord: Oscar Jansson

Översättning: Jane Lundblad

”Den stillsamme amerikanen”

Förord: Oscar Jansson

Översättning: Jane Lundblad

”Slutet på historien”

Översättning: Jane Lundblad

(Modernista)

Mer läsning

Annons