Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mjuka killskämt och stenhård tjejhumor

/
  • Nour El-Refai gör en attackshow om patriarkala strukturer längst in i sängkammaren, men vår recensent klagar på att hennes uppträdande är för kort.

Det fanns tider när manliga ståuppare riskfritt kunde vräka ur sig hur slippriga och sexistiska skämt som helst – utan att ens bli ifrågasatta.
Turligt nog har vi passerat det stadiet.

Annons

 

Ett handfast bevis på hur radikalt språkbruk och ämnen att skämta om ändrats erbjöd måndagens ”Humorafton”, på en tyvärr ganska glest besökt Storjöteater.

I stället för utannonserade Vera Vitali drog inhopparen Kalle Haglund ett antal favoriter i repris, som förspel till Nour El-Refai, som medverkat i Melodifestival och diverse skämtprogram i radio.

Och om tävlingen gällt vem som kan spotta ur sig flest könsord på kortast tid, så hade kaxiga Nour vunnit med 10–0 över den närmast blide och försynte Kalle.

Fast ser man bortom det allmänt lustiga i att få höra synonymer för samlag och vagina, så är Nour ändå ute för att exempelvis ifrågasätta mannens förmåga eller ens vilja att verkligen tillfredsställa sin partner i sängen.

Med stenhård attack diskuterar hon våra verkligt intima relationer och beröringar – och finner att inte minst där råder den patriarkala ordningen.

Och varför protesterar inte tjejerna?

Tja, det är ett av de ämnen där hon vill gjuta mod i sina medsystrar med vad som närmast liknar en feministisk grundkurs.

Om sedan hennes bitvis brutala sketcher ska kallas humor är en smaksak, men hon utvidgar onekligen ramarna för standup påtagligt. Och det är i sig utmärkt.

En annan sak är att jag inte tycker att hon alltid är så våldsamt rolig eller fyndig. Men det finns å andra sidan massvis av manliga ståuppare som är betydligt sämre och drar betydligt större publik.

Dessutom är hon absolut inte förutsägbar i sina uttryck, vilket är kul i sig.

Min främsta invändning är att Nour kommer undan med att göra en show på ynka 25 minuter, som dessutom innehåller tre – fyra filmade inslag.

Mer valuta än så borde publiken få för en humorafton.

Uppvärmaren Kalle Haglund, som jag aldrig sett förut, gjorde mig klart imponerad.

Han är raka motsatsen till Nour – snarast inåtvänd, stillsamt funderande över kärleken till mamma, när han inte skriver svårmodiga brev till tjejen han gjort slut med.

Kalle är också raka motsatsen till alla de testosteronstinna killar som Nour tycks ha träffat.

I en sorts mix av poetry slam och uppsluppen terapisoffa målar han fram en grubblande helyllekille med självdistans som dessutom spelar och sjunger bra.

Jag inser att jag borde ha sett de föreställningar han gjort med Laleh.

Om inte annat är det lätt att konstatera att Kalle och Nour kompletterar varandra med två verkligen olika shower om manligt och kvinnligt.

Mer läsning

Annons