Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörk syn på mänskligheten i "Westworld"

SKÄRMEN: "Westworld" ifrågasätter vårt frossande i populärkulturens våld, skriver Kristian Ekenberg.

Annons

Tv-kanalen HBO blev känd som flaggskeppet i armadan av kvalitets-tv, men samtidigt som de levererade komplexa dramer som ”Sopranos”, lockade de publiken att svälja ner den konstnärliga kreativiteten med väl tilltagna doser av ultravåld och exploaterande sexskildringar.

I nya ”Westworld”, som kommer efter floppar som ”Vinyl”, är det som om manusförfattarna slår ut med händerna och säger: Vi ger upp, vi kan inte komma på fler förvridna sätt att döda och tortera.

Ed Harris som The Man in black i Westworld. Foto: TT

Inte för att de inte har försökt. I ”Game of thrones”, succén som det är tänkt att ”Westworld” ska ersätta, har aldrig en chans försummats att låta en politisk dialog utspelas i bordellmiljö med nakna kvinnokroppar som fond, och i ett avsnitt avrättas en man med smält guld.

”Westworld” har en självreflexivitet som för tankarna till 1990-talets skräckfilmer som ”Scream”, en metafest där varje handling är ett ifrågasättande av den egna existensen. Men medan metatrenden i skräckfilmen var lekfull, finns det ett mörkare, mer allvarligt stråk i ”Westworld”. Vad säger det om mänskligheten att vi frossar i våldsamma filmer, tv-serier och datorspel?

Västernmiljön i serien är som ett datorspel förvillande likt verkligheten. Avancerade robotar, omöjliga att skilja från riktiga människor, har skapats som spelunderhållning för rika människor som tar semester i Vilda Västern. Gästerna kan följa med på äventyr, men många hänger bara på bordellen eller ägnar sig åt att brutalt slakta robotarna.

”Westworld” baseras på Michael Crichtons film från 1973, men medan denna lät robotarna vara antagonister som dödar människor, är det i nyversionen robotarna som är offer för människans mörkaste fantasier som de får utlopp för att realisera. Mellan varje spelomgång rensas robotarnas minne, men ett programmeringsfel gör så att vissa av dem har rester kvar av gamla trauman som flashar till. Ett tillstånd som kan liknas vid posttraumatisk stress och som får dem att skapa ett eget medvetande och börja ifrågasätta den roll som de har fått i fejkvärlden som är deras liv.

Kritiker har menat att programmakarna Jonathan Nolan och Lisa Joy inte har förstått datorspelens logik. I Dagens Nyheter refererar krönikören Hanna Fahl till forskning om moraliska speldilemman som visar att spelare inte väljer ondska.

”Av dem som spelar igenom ett spel en gång, är det bara 5 procent som konsekvent väljer ondska. 59 procent väljer godhet, och resten väljer olika utifrån situation. En majoritet agerar i spelet som de skulle göra i verkligheten.”

Nyckelord i denna mening är ”en gång”, tror jag. När man börjar skjuta besinningslöst på oskyldiga i ”Grand theft auto”, är det av uttråkning. Grymmaste spelarna i ”Westworld” är de som har varit där tidigare och har tröttnat på nyhetens behag och genomskådat illusionen.

Kritiker menar också att det är en daterad bild av datorspelskulturen som kritiseras, och att branschen nu går mot könsneutrala spel bort från våldsspel riktade till en ung manlig publik.

En positiv utveckling i så fall, men tittar man i butikshyllor och i filmprogrammet i dag är det svårt att avfärda våldsbesattheten som helt daterad.

Det som gör ”Westworld” till en riktigt mörk skapelse, är att den har gett upp hoppet om mänskligheten. Vi är inte hjältarna. Vi är inte goda. Det är robotarna som vi hejar på.

Fotnot: Skärmen är en krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

*

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons