Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: 100 år sedan finska inbördeskriget – Nordens näst blodigaste krig är nästan bortglömt i Sverige

Den 27 januari är det exakt 100 år sedan finska inbördeskriget startade. Den nya boken "Finska inbördeskriget" ger en uttömmande bild av det, så nära oss och ändå en avgrund i erfarenhet som skiljer våra folk åt.

Annons

Det sägs att fast svenskar och finnar är broderfolk har de helt olika bakgrund; olika mentalt bagage som format folkkynnena olika. Efter att ha läst boken förstår jag vad som menas: Vi slapp kriget. Det gjorde inte de.

Sverige har inte varit i krig sedan vi förlorade "östra rikshalvan" 1809, det Finland som då blev ett storfurstendöme under Ryssland. Finland däremot drabbades av båda världskrigen och dessutom detta inbördeskrig, som fast det bara pågick i några månader var det blodigaste som utkämpats i Norden näst efter andra världskriget.

Av tyskarna tillfångatagna rödgardister förs igenom Helsingfors gator. Bild: Scanpix

Av 40 000 offer stupade bara en knapp fjärdedel i strid. Resten dukade under för svält, sjukdomar och ett urskillningslöst mördande. För detta var kriget där man hellre än att fängsla tillfångatagna motståndare sköt ner dem på fläcken eller arkebuserade dem senare. Det var kriget där båda sidor utövade terror även mot civila, och där de som ändå fängslades lämnades att svälta ihjäl i usla läger också efter freden.

I Sverige har vi i dag rätt dimmiga föreställningar om det. Kanske har vi hört uttrycken "röda mot vita" och namnet Gustaf Mannerheim, men där tar det stopp för de flesta. Den här boken är uttömmande och ingående, inte något man snabbläser för att få en översiktlig bild. Den bygger på litteratur, press, arkiv och dagböcker och ger både ögonvittnesskildringar och analyser. Men den är inte svårtillgänglig. Skildringarna av krigstaktiken är få, analyserna av orsakerna desto fler. Flera personer ges en framträdande plats; när politiken börjar bli tung sticker författarna mellan med mer anekdotartade berättelser, till exempel om hur de vitas överbefälhavare Mannerheims högkvarter fungerade - eller inte fungerade.

En mor sörjer sin döde röde son, vid kistan i en massgrav i Björneborg 1918 .Bild: Scanpix

Därutöver ger boken en väldigt bra sammanfattning av hela det politiska läget i Europa vid den här tiden. Men den väjer inte heller för att skildra krigets grymhet och meningslöshet, att närma sig det eskalerande, nästan febrila dödandet av nästan vem som helst som hyste fel åsikt, det vanvettiga slösandet med människoliv.

Kriget bröt ut i januari 1918, bara några veckor efter att Lenin gett Finland självständighet, i tron att där snart skulle utbryta socialistisk revolution varpå Finland åter frivilligt skulle söka sig tillbaka till storebror. Och visst var finska inbördeskriget en utlöpare av revolutionen i Ryssland, en flamma i den världseld som tändes av första världskriget och som skulle göra slut på Europas ärvda imperier och föda nationalstatens tidevarv.

Gustaf Mannerheim, överbefälhavare för de vita styrkorna.Bild: Scanpix

Kontakterna med Sverige och svenska språket hade fortsatt att prägla Finland även när det blivit ryskt storfurstendöme. Svenskan var borgerlighetens språk, finskan arbetares och bönders; finskans vapendragare alstrade till exempel nationaleposet Kalevala, medan de som drogs till svenskan betonade den nordiska gemenskapen. När första världskriget bröt ut var Finland splittrat och märkt av språkstrider, klassklyftor, hungersnöd bland landsbygdens obesuttna och städernas proletariat – en konflikt som skärptes i och med att jordägarna fick det ännu bättre med nya odlingstekniker – och en sorts identitetsförvirring. I tidens nationalistiska vurm visste inte Finland vart det hörde. En student skrev före självständigheten: "Jag är svensk till nation, ehuru nu rysk undersåte från Nya Finland."

I januari slog de röda till och utlyste revolution; den 27 utropade de sig till Finlands nya styre. En tid gick det inte att säga vem som styrde Finland, den sittande "vita" regeringen eller rödgardisterna. Den svenska regeringen vågade inte öppet stödja den vita sidan av rädsla att stöta sig med svenska socialister och utlösa revolution också här. I Sverige rådde upprorsstämning och hungerdemonstrationer, men det gick aldrig så långt som till väpnad strid.

I Finland däremot växte problemen med att upprätthålla lag och ordning. De som drabbade samman var till stor del "halvprivata, hafsigt hoprafsade amatörarméer", miliser, skyddsvakter och revolutionärer. De röda var fler, hade mer vapen och understöd av ryska soldater; de vita hade bättre befäl, en grupp soldater som utbildats i Tyskland, svenska frivilliga och på senvåren också stöd av Tyskland. I mitten av maj stod det klart att det inte skulle bli något kommunistiskt Finland.

I boken finns, skulle jag tro, allt en lekman behöver veta om finska inbördeskriget. Men den ger också en allmän förståelse för hur hat trappas upp och släpper lös ett vanvett vars konsekvenser lever kvar i generationer, även när de synliga konflikterna har ebbat ut. I Finland, skriver författarna, är hanteringen av smärtan från finska inbördeskriget, 100 år efteråt, "ännu inte avslutad".

LITTERATUR

Tobias Berglund och Niclas Sennerteg

"Finska inbördeskriget"

(Natur & Kultur)

Mer läsning

Annons