Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Octava gläntar på himmelens portar

/

Gläntade på himmelens portar gjorde Octava i lördags när de bjöd på öronsmäktande sånger i Stora kyrkan.

Annons

Absoluta höjdpunkter var Mozarts fulländade ”Lacrymosa” liksom Svedlunds arrangemang på den gamla dalakoralen ”I himmelen”. Särskilt den senare passade körens storlek och sammansättning. Så vill man bli mottagen i himmelen. I ”Lacrymosa” var de 17 sångarna lite för få för att riktigt fylla upp de storslaget upplagda och tidlösa harmoniskiftningarna och stegringarna. Det bar ändå vackert.

Konserten hade himmelen som tema. Lars-Åke Wikström band samman sångerna med välfunna och uttrycksfullt deklamerade dikter. För att vara Octava var programmet anmärkningsvärt klassiskt.

Det stora undantaget var uruppförandet av Johan Ederfors ”Solen”. Verket hade karaktären av ett Requiem i miniatyr med små sammanhängande satser. Delvis tog det väl tillvara körens klangmöjligheter. Ibland skymde komplicerad stäm och ordflätning intrycket.

Starkast talade avslutningen även om en del banala fraseringar drog ned. Trots att verket direkt kunde jämföras med storheter som Bach, Elgar och Puccini hävdade det sig väl. Grep gjorde framförandet av Elgars ”Lux Aeterna”. Stark kärna i sången och väl sammanhållet, med konstnärlig helhet i gestaltningen, av dirigenten Henry Åkerlund.

Sämre klingade Bachs ”Kyrie Eleison” där framförandet slet och saknade helhetskänsla. Musiken hittade inte rätt puls och främmande kändes pianot. Varför inte orgel? Väl jäktat blev framförandet av Mozarts ”Domine Jesu”. Vackrare och lugnare var avslutningen med Puccinis ”Kyrie Eleison”. En pärla i konserten var cellisterna Lennart Berggren och Magnus Gibsons framförande av ett par satser ur Sonat B-dur för två celli av Willem de Fesch. Underbart samspel med liv och flyt där särskilt Vivacesatsen blev en fullträff.

Mer läsning

Annons